onsdag, maj 07, 2014

Mount Moriah - Miracle Temple


Förutom Henrik Långs korta men fina recension i Folkbladet tycks hela Sverige ha missat Mount Moriahs andra fullängdare ”Miracle Temple” vilket är något av en skandal för Miracle Temple är en mångfacetterat skiva och stundtals ett mästerverk som spänner från poppig alternativcountry till undergångsamericana.

Bördig från North Carolinas undergroundscen kan man frekvent ana en dissonans i både musik och texter mellan tradition och progression. Sångerskan och gitarristen Heather McEntire har tidigare spelat post-punk i Bellafea och gitarristen Jenks Miller är mest känd för sitt blytunga och psykiskt nedbrytande svartmetalband Horseback. Men här är skrammel och brölande ersatt av jordbunden Americanarock och alt. country. Dock finns det en återkommande tyngd och svärta som skvallrar om att bandets för genrens okonventionella rötter. Framförallt så står ut Mount Moriah ut genom dess djup – det känns in i märgen att tonerna är på riktigt och att McEntire har någonting att säga.
Personligen går jag i brygga när bandet släpper på bromsarna och låter musiken falla hejdlöst ner i mörkret, som i avslutande Telling the Hour – en låt tung som fysisk massa som fläskar på med stråkar, orgel, piano och multipla gitarrer… instrumentalisterna tycks driva denna blytunga och frustrerande redogörelse över mänsklig svaghet och desperation genom att samtidigt leka med toner och besvära med drev medan multipla gästvokalister accentuerar McEntires sorgliga jämmer och funderingar. Åtminstone jag tappar andan varje gång jag lyssnar på den.

Dock är Miracle Temple långt ifrån en monokromatiskt svart skiva. Det finns ljus i exempelvis I Built A Town – en låt med mer avslappnat tillslag och en mjukare musikalisk inramning med drag av både soul, pop, och 90-talets alternativ country. En musikaliskt briljant låt – men som i varje spår så lyfter McEntire låten med perfekt sångutförande som må stegra sig eller stundtals smulas sönder men den lyfter alltid musiken. I själva verket så låter McEntire så självklar att det är vid första lysningen svårt att inse hur skickligt hon applicerar dramatiska element och känslor, det låter så instinktivt men är självklart ett välkalibrerat instrument – allt annat är otänkbart.

Det är alltid en risk att jämföra artister, emellertid så förväntas det i en recension. Personligen så tycker jag att Jessica Hopper på Pitchfork är något på spåren då hon jämför McEntire med en ung Dolly Parton – Mount Moriah låter inte som Parton, men både McEntire och Parton har förmågan att spara sina röstresurser till låtens känslomässiga crescendon. Jag spelade upp några låtar från Miracle Temple och tog upp den här teorin med en vän som råkar vara ett fanatiskt Dolly Parton fan, medan hon lyssnade så vred hon sig plågsamt och vände på sig i sin stol innan hon smärtsamt nickade och sa att det ligger någonting i det. Andra influenser som pockar på uppmärksamhet är en sakral känsla i vissa sångmelodier och körarrangemang som skvallrar om ett kyrkligt arv och inte förglömma Millers gitarr, positionerad högt i ljudmixen som stundtals påminner om allt från blues to indierock – dock alltid som komplement till McEntires röst.  

En aspekt av Mount Moriah som jag ständigt njuter av är musiken uppenbarligen är ingrodd i den amerikanska söderns musikaliska kultur, lyssna exempelvis på Connecticut to Carolina – men det är inte en respektfull hyllning som tipptappar på tår, istället låter det som att upphovsmännen försöker bryta sig fria men från sitt arv men ständigt dras tillbaka till det igen – en känsla som lyfts upp av texterna som ofta berör konflikter mellan hjärnspöken och egen vilja, romans och hjärtesorg, och flykt och reträtt. Tydligt i låtar som Union Street Bridge och Miracle Temple Holiness. Möjligen är källan till denna oro och konflikt mellan tradition och progression McEntire’ homosexualitet som enbart uppgift på nätet har orsakat stora konflikter i hennes konservativa familj vilket är fint dokumenterat i låten ”Reckoning” från bandets första EP, och det är smärtsamt att läsa texten till Those Girls som beskriver hur kvinnor må gå hem med henne om ingen annan får veta något men de lämnar henne ständigt dagen efter för att återgå till jakten efter en man och äktenskap.

Som Dan Jackson på CMJ.com träffsäkert konstaterar är ordet ensamhet kanske mest träffande för att beskriva skivan, till och med i de lager-på-lager spår av instrumentering och multipla vokalister – dock står McEntire i slutändan alltid ensam kvar med tematiska fragment och collage av känslor.

Man kan diskutera om konst automatiskt blir vackrare, mer lidelsefull och mer ”äkta” genom smärta. I vanliga fall är jag skeptisk till tesen men lyssnandes på Mount Moriah så omfamnar jag den helt. 2013-års bästa skiva.


Inga kommentarer: