Ashes & Fire känns som ett riktigt album. Ni vet, en av de där riktigt klassiska skivorna. Genuina ljud, ömma känslor och odiskutabelt bra hantverk.
Ett album. Ett gäng låtar. En känsla. En helhet.
Typ som en av Jackson Brownes 70-talsskivor.
Med en underbart kärleksfull massa av låtar som hör ihop. Vissa av låtarna puttrar på och känns lite anonyma, trotts att de är väldigt fina och välkomponerade stycken, medan vissa låtar känslosamt briserar som om de var bomber gjorda av ljud. Typ som någon av Leonard Coens bättre skivor. Typ som hur en klassiker som Stephen Stills Manassas fungerar.
Vissa stora artister fumlar fram och tillbaka för att hitta sitt uttryck - Ryan Adams är en sådan - produktiv som få, ovanligt spretig, anmärkningsvärt talangfull. Typ som Neil Young.
Ashes & Fire påminner stundtals om Adams tidigare band Whiskeytowns svansång ”Pneumonia”. Stundtals låter den som en äldre och lugnare parafras av hans tidiga 00-tal. Akustiskt grundat i den amerikanska sångmyllan. Stundtals plockar en vacker pianomelodi på uppmärksamhet, ibland sköljs man över av en bedårande slinga från en steel guitar. Rösten och plickplockandet på gitarren sitter dock stadigt i framsätena.
Tycker jag dock att Browne, Coen, Stills och Young är bra referenser? Nej, bara lite i känslan och funktion. Förutom Jackson Browne som ständigt ploppar upp i huvudet när jag lyssnar på Ashes & Fire. En del av Brownes avslappnade singer/songwriter folkmusik med klar 70-talskännsla finns det här i överflöd.
Det är vackert. "Dirty Rain", "Come Home","Invisible Riverside", "Save Me" och singelsläppet "Lucky Now" var omedelbara favoriter. Resten känns mer och mer som framtida favoriter. Adams frasering är ständigt top-notch. Texterna känns mer äkta än på länge och helheten är iklädd en analog skrud som förgyller.
Dessutom fick vi mycket Adams live i år, bland annat på konserthuset i Göteborg som var en angenäm upplevelse.
Inte från Göteborg men som alltid vackert.
2. Anton Kristiansson – Och Jag
Ni kommer väl ihåg singelsläppet "Lilla London" från 2009? En käftsmäll på en oförstående omvärld & småstad. Kristiansson tog sin tid, släppte en singel 2010 och återkom tidigare i år med en platta fylld av svarta känslor, dystra serenader och stundtals dansanta hjärtestycken. Finfin indiehiphop av finaste kvalité. Den bästa svenska skivan sedan Silverbullits Arclight!
3. Most Precious Blood – Do Not Resuscitate
Förbannat hat, desperation, nerviga skrik och en liksom sprucken ljudbild färgar denna metalcore som transpirerar, frustar och slår sig loss från genrens medelmåttighet medan allt dryper av frustration som dreglar över ljudmattans distade och skärrade anslag. De första fyra attackerna är egentligen nog men MPB släpper aldrig tagit. Helt enkelt årets hårda skiva.
4. Anna Ternheim – The Night Visitor
Ternheim åkte till Nashville och spelade in med en hop gamla superproffs. Det är känslosam och nedstämd folkpop med lagom mycket austincountryvibbar för att föda vår samtidsretromania. Samtidigt som Ternheims röst verkligen är en distinkt krydda som höjer sig över genren.
Countryduetten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” med Dave Furgoson borde stå som riktmärke för Ternheims framtida karriär. Då tar hon förstaplatsen.
5. The Decemberists – The Kings Is Dead
Förutom att Gillian Welch & David Rawlings igen visar sig vara en Emmylou Harris för 2000-talet (tänk genier men bättre tillsammans med andra än soloverk) så visar "Down By The Water", årets bästa låt, och hela The King Is Dead att indieamerikana sammanslagen med R.E.M-anstruken pop var årets crème de la crème av rootsinspirerad musik med primära influenser utanför ”scenerna” från Austin & Nashville.
6. Jill Andrews – The Mirror
Andrews släppte i backspegeln förra årets bästa alt. country skiva. Jag missade den då men har dyrkat den större delar av året. Andrews röst är vacker, melankolisk och fylld med själ. Den här gången skrud i poppiga skor istället för barfotandes klampandes i det soniska gränslandet mellan den amerikanska myllan och stadens spruckna asfalt. Fortfarande skitbra. Upptempo låtar som "Another Man" och "The Mirror" blandar bedårande och lekfulla melodier med genrens dikterade sorg. Vaggvisan "Wake Up Nico" och sorgliga relationssvansången "A Little Less" är skivans höjder. Speciellt den sistnämnda har jag lyssnat på hundratals gånger på. Liveversioner och på skiva. En monumentalt vacker låt.
7. Israel Nash Gripka – Barn Doors & Concrete Floors
Gubbrock, alt. country, Neil Young, Credence… influenserna som kastas på Gripka är rejäla och robusta. Lite som Gripka själv. Denna gång mer bredbent och snyggare än debuten. Ett steg framåt med andra ord. Samtidigt finns det någonting som jag inte kan sätta fingret på som fattas från debuten. Dock är "Drown" årets nästa bästa låt, "Fool’s Gold" en bluesigt rockig rökare medan "Sunset, Regret" och "Antebellum" är tårdrypande serenader.
Spelningen på MSS Marieholm tidigare i år var årets konsertupplevelse för mig. De nya låtarna skvallrar också om att Gripka kommer att återkomma till nästa års lista.
8. Drive-By Truckers – Go-Go Bots
Som jag skrev för ett tag sedan så min relation till Drive-By Truckers lite komplicerad. Jag borde gilla fler låtar mer. Med det sagt så är Go-Go Bots kanske deras finaste stund. Rockiga stycken blandas med lugnare diton och där emellan packar sig gripande öden, en gnutta medmänsklighet och soulinstick.
9. Lykke Li – Wounded Rhymes
Mörkt och drömskt. Helt enkelt monokromatisk musik – vilket är en komplimang i sammanhanget. Kudos till "Jerome" och årets bästa handklapp. En sådan där skiva som sköt i höjden och som ansågs kvala in på top tre men som sedan sjönk som en sten. Tiden får utgöra om placeringen är bra eller anus.
10. Graveyard – Hisingen Blues
Sönderhajpade så det förslår. Men Graveyards bredbenta denimbekläda ben stompar effektivt sönder alla invändningar. På ytan är det snyggt, sjuttiotal och lagom struligt och avigt. Vilket det är även i essensen, men till skillnad från legio konkurrenter finns det mängder av passion, skicklighet och…eh, god smak i Graveyard. Dessutom ett djävla bra liveband.
11. The Head And the Heart – ST
12. Victims – A Dissident
Kängig hardcore med klara metaltendenser i denna käftsmäll. Gillar att den metaliserade hardcorens fana fortfarande vajar högt i Sverige – trotts bortfallet av mina favoriter Nine. Drivet i "In Control" och "Bring Me Down" kan få den mest oskyldiga luntning att urarta till skogsbrand.
13. August Burns Red – Leveler
Innovativ metalcore, hårt, skrikigt men med en i sammanhanget varm ljudbild och fyllt coola infall och tempoväxlingar. Jag vill höra mer samba och ambientdrag i nästa giv men konstaterar att jag nu mer än någonsin vill mosha till August Burns Red.
14. Alela Diane – ST
Stundtals för anonymt men alltid perfekt som bakgrundmusik. Diane har en trevlig röst och en musikalisk mognad som lovar gott för framtiden. Dessutom kan hon uppenbarligen skriva skitbra låtar som den underbara inledningen "To Begin".
15. Anna Calvi – ST
Teatral gitarrvirtuospop som dryper av skicklighet, ambition och pretention. Till Den grad att musiken blir lidande. Nåväl, det är snyggt och i" Desire", "Blackout" och "I’ll Be Your Man" funkar det perfekt. Spelas helst i ett rum med karmosinröda gardiner.
Årets BTW
Wolves in The Throne Rooms Celestial Lineage borde komma med på listan...men jag får erkänna att jag inte helt har lyckats smälta den ännu. Trots att den är skitbra.
Bubblare:
Yersinia – Aldrig Mera Vinter
Richard Lindgren – Momentum
Årets skivor som inte kom 2011:
The Louvin Brothers – Satan Is Real
Solomon Burke – Don’t Give Up on Me
DJ Shadows – Endtroducing
8 shots of...:
Tack för ett knippe grymma musiktips! Dock inte ok att PJ Harvey inte kvalade in på din lista:(
Varsågod!
Den var länge med på listan men det slutade med att jag bara tänkte meh när jag hörde den.
Själv hade jag inte hört tillräckligt många/bra skivor under 2011 för att sammanställa en lista. Tycker Tom Waits fick till en riktigt bra skiva i vanlig ordning, men att utnämna 2011 års bästa skiva var jag inte kapabel att genomföra.
Kul att du nämner Stephen Stills Manassas, en riktig favoritskiva! Fantastisk! (om vi nu pratar om den första, "Down The Road" är inte alls i närheten).
Jag missade att Tom Waits släppte nytt förra året. Får bli att kollas upp.
Manassas är verkligen underbar och jag håller med dig om att "Down The Road" verkligen inte kommer upp i dess höjder.
Hade en period då jag lyssnade ohälsosamt mycket på The Byrds och deras avgreningar. Finns väldigt mycket bra att hämta där.
Usch, jag känner verkligen att jag borde ha lyssnat mer på The Byrds än vad jag (hittills)gjort. Något bra ställe att börja på?
Ah, sorry för dröjsmål med svar men jag personligen har mest lyssnat på "Sweetheart Of The Rodeo", den skivan Gram Parsons är med på, det är i princip renodlad country och ett riktigt mästerverk. Gillar du Gram (klart du gör!) så kommer du fastna direkt. Jag har enkel CD'n men det finns en dubbel med ännu fler bonuslåtar.
Finns en del samlingar med The Byrds men de kan du hoppa, det är ett albumband tycker jag!
Alla skivor är egentligen väldigt bra, efter "Sweetheart" kom Clarence White in på gitarr och då blir det lite mer sväng och skägg, där är den bästa dubbeln "Untitled/Unissued", en live och en studioskiva! Men, som sagt, i princip allt är bra.
Solokarriärer har de haft allihopa med mer eller mindre framgång, bäst är Manassas-skivan och Gene Clarks tidigaste skivor, speciellt "White Light" och "No Other".
Gram gillar man självklart så jag börjar där. Tack för tipsen!
Skicka en kommentar