Grekland 2011

Tyst här på bloggen. Sommarförruttnelse kan man säga.

Men i god social medieanda så kommer här ett peppinlägg för att visa hur lycklig, framåt och allmänt framgångsrik som jag är.

Jag har varit i Grekland. Himla trevligt på min ära. I år valde vi av någon diffus anledning ett dyrare alternativ, ett s.k. ”all inclusive”. Vilket var ett misstag. Som min kära resebroder, vi kan för resten av denna bloggpost kalla honom för ”Montmorency”, uttryckte det:

”Jag förstår varför man tar all inclusive på tattarorter, men i typ civiliserade länder som Grekland är det ingen bra idé.”

Bevisföring 1: Hotellet bjöd enbart på blaskölet Magnus Magister, en konnässör av grekisk blasköl föredrar självfallet Mythos eller kanske en holländsk Amstel (som smakar markant bättre i Grekland än i exempelvis Sverige och Nederländarena). Till och med en pint Fosters smakade himmel.

Bevisföring 2: Maten smakade typ ingenting. Och när den väl smakade någonting så smakade den en obestämd smak. Typ som karbonpapper. Vilket gällde allt från pasta till lever till stekt fisk till grekisk sallad. Vilket fick mig att helt sonika förlora all matlust, vilket, btw, fortfarande sitter i. Jag antar att jag borde tacka hotellet för detta. Gudarna ska veta att jag inte skulle gråta om jag förlorade ett kilo eller två.

Bevisföring 3: Ryska män bär små 90-talsliknande trosor på pool- och strandområdena, ofta med en avskyvärd 90-talsliknande bandanda på huvudet. I blått eller rött. Vilket fick badområdenas allmänna 90-tals aura att intensifieras genom 90-talsgängkrigfärger alá Crips and Bloods. Därför lyssnade jag anormalt mycket på 2Pac i en vecka. Montmorency lovade bildbevis men försjönk ner i Harry Winters värld istället.

Bevisföring 4: All inclusive är typ som planekonomi i ett mikrokosmos. Eftersom ”kunden” redan betalat finns det liten, om något, initiativ till service, underdåliga leenden eller folkvett. Förutom en portvakt som kände igen min Pentagram-tisha och därmed gillade mig och visade det genom blinkningar resten av veckan. Hans favoritlåt var frästen 20 Buck Spin. Bra skit.

Men tolka ej detta inlägg som en klagosång. Tvärtom. Resan var lyckad. Faliraki är en, iof ful, men trevlig fest- och badort. Mycket engelsmän på barerna, grattis shots och Grekernas komi/tragedi, som alltid tycks bubbla under ytan, svämmade stundtals över. Som när sex grekiska män utrustade med skruvmejslar och skiftnycklar av större modell försökte byta en propp.

Dessutom så blev jag typ uppraggad av en trevlig polska som hette Barbara. Tyvärr var jag nykter och hon var väldigt full, så jag överlämnade henne till hennes vän för vård. Tyvärr tog hon med sig min öl.

Jag fick också tillfälle att läsa böcker. Nick Kents Apathy for the Devil (knark gör dig inte stark, snarare ensam), Daniel Woodrells Gryningen kommer aldrig åter och Fel sida av järnvägen (ensamheten kastar dig i förälskelse), David Nicholls En dag (förälskelsen gör ont, typ). Dessutom avverkades Jens Lapidus Livet Deluxe (bättre än Aldrig fucka up, sämre än Snabba Cash) och slutet på en Fred Vargas bok.

Frästen, om ett österrikiskt par frågar om eld: ge dom ingenting. Dom kommer via elden snabbt slafsa i sig ditt lillfinger och fortsätta med hela handen. Sedan kommer de att dra med dig på otyg in i natten och undersöka din lust till både sexköp och swinging. Med en obetalbart udda form av tysk/engelska från helvetet. Montmorency, du är en fin reskamrat, men nästa gång så får du inte börja prata om Sydtyrolen och territorialgränser med tysktalande folk utan mitt tillstånd. 

BTW, David Guetta, jag fattar inte grejen(?).