Om mitt intresse för det udda, del II: Nischad historia i stort

Mitt intresse för det bortglömda och udda stannar dock inte vid det lokala utan existerar även för världen i stort. Scratch that, för delar av världen om jag ska vara ärlig. Visst är de mänskliga absurditeterna och snedstegen till viss del självklart universella. Men själv tycks jag ha svårt att väcka ett intresse i mig själv om det inte rör Europa i stort, men kanske mer skandinavien, delar av Sydeuropa, Västeuropa och delar av USA. Med stor sannolikhet beror det på att jag helt enkelt har starkare band till den anglosaxiska världen, Beneluxländerna och Grekland. After all så har jag spenderat en del tid där, mött människor som jag byggt band till och flanerat på dess gator. Ifall vi dock ska vara självkritiska så tycks jag fokusera mest på 1800-talet och framåt.

Låg mig ta ett exempel på hur det tar sig uttryck.

Dagligen så kollar jag in Ptak Science Bookstore Blog. En blogg skriven av en antikvarie för vetenskaplig litteratur. Bloggen är illustrerad med allmänt avvikande bilder, problematiserande och kategoriserande av forna tiders publikationer och är allmänt fucking adorable.

Nyligen så hittade Ptak en lätt obskyr skrift med namnet ” The Kentucky Mountain Echo, a True story of the Mountains”, publicerad 1929. Skriften fokuserar på Kentuckys historia och dess ”rocky and rough bits of life from the Kentucky mountains, hardscrabble farms, luscious woods and company coal mining towns”. Mitt i pamfletten letar sig en bild på Pastor Bud Eversole som tillsammans med sin hund poserar vid en stolpe som var platsen där han fick sin gudomliga insikt. Platsen som han även bestämt skulle bli hans sista vila (artikeln säger dock inget om hundens framtida begravningsplatts).

Det finns mycket man skulle kunna läsa in av fotografiet och historien. Exempelvis skuggsidorna av den amerikanska folksjälens vandring genom ”the westward expansion”, eller ett intellektuellt konstaterande att religiöst svärmeri styrs av VMAT2-genen (tro mig, jag begrundande båda två). Eller så kan man fastna i historien för att soundtracket antagligen skulle vara charmig americana/root music (vilket slog mig innan jag läste klart bloggposten).

Oavsett vilket så älskar jag sådana inskannade, gryniga kort av bortglömda ting och personer. Jag stirrar på dem och försöker se sidor hos dem, se deras själ (trotts att jag vet att en persons själ knappast kan fångas av en djävla kamera) och försöka läsa deras tankar. Sedan vandrar tankarna bortåt till omgivningen runt kortet, jag försöker läsa av ytterliggare en ledtråd till vem personen på kortet verkligen var, hur miljön påverkat han/hon/hen och slutligen vad som finns det nu. Vet platsens nuvarande innehavare om historien? Har de någonsin begrundat hur landskapet, språket, traditionerna och slutligen hur oss själva organiskt växt fram ur den nu (antagligen)asfalterade myllan?

Bilden och historien av Rev. Bud Eversole är varken viktig eller unik. Han spelade inte en stor roll i det stora historieskrivandet, faktum var att han inte ens blev en heltidspastor utan fortsatte att bruka jorden i samklang med hans predikante. Kanske var han bara en allmänt udda gubbe som råkade ha turen att bli porträtterad av en journalist, kanske stod han vid vägkröken när pamflettskrivarna åkte förbi. John på Ptak verkar fundera i samma banor:

“The Rev. doesn't tell me much, except that he was obliged to allow his dog in the photo, and took off his broad-brimmed hat to have his picture made.  Perhaps that is all that he wanted to say.”

Mycket möjligt att dessa och liknande exempel på mikrokosmoshistoria är totalt onödigt och meningslöst, att vi som människor som grupp varken har intresse eller tid för att ta oss till de små historieskeendena. Som sagt, mycket möjligt att kuriosa enbart är kuriosa och ett meningslöst tidsfördriv.

Då får det vara så.

Oavsett vilket tycker jag att det är väldigt vackert.