Om mitt intresse för det udda, del I: lokalhistoria

De flesta som känner mig vet att jag har ett starkt intresse för personer, föremål och historier som är lite udda. Det kan handla om obskyra böcker eller låtar, extrema politiska rörelser eller om rena knäppskallar. Dock stannar inte intresset vid det extremt udda utan även det smått avvikande eller harmlöst alternativa. Jag vet inte ifall det är min kritik mot taylorism och funktionalism, en underliggande önskan att bli mer unik eller någonting helt annat. Antagligen blir svaret olika beroende på vilken dag någon frågar. Dock tror jag mig veta hur jag fick denna ådra.

Oräknliga timmar av min barndom spenderades med min morfar. Visst försökte han spela fotboll med mig och annat som pojkbarn förväntas gilla men det som satte störst avtryck var turerna i bilen, turerna med avstängd radio, med enbart en historieberättande morfar som berättade för väldigt lyssnande öron. Han berättade om det gamla Bohuslän, om hur fiskarna och stenhuggarna formade landskapet, han berörde den gamla tidens fattigdom och allmän lokalhistoria. Och så pratade han om havet och om båtar. Det är nämligen så att han är en storsamlare av fotonegativ på tankbåtar med en samling på 40 000 bilder. Under timmarna i bilen eller på bergsklipporna pratade han också mycket om andra världskriget. Om Bohuslän under kriget, om hur de glömda offren; de bortglömde fiskarna och den utlämnade civila sjöfarten drabbades av Skagerackspärren, om hur de anhöriga led hemmavid men också om hjältedåd i när och fjärran. I barnasinnet levde dessa människor, jag såg spår av historierna när jag gick över landskapet, jag såg dom som skuggestalter när jag trädde in i lekens värld. Kort sagt var de varken glömda eller döda – de existerade både runtomkring mig och inom mig.

När jag blev äldre fortsatte nyfiken och jag började läsa böcker om dem och slutligen plöjde jag nerhundratalstimmar av arbete ner till en 24 minuter lång dokumentärfilm om deras historier.Tyvärr så har den enda kvarlevande kopian osynkad bild och ljud men det mesta av råmaterialet finns kvar. Inklusive ett antal narrativa textlösningar samt vinjetten.

Nu är det dock så att arbetet känns långt ifrån bortkastat. Exempelvis är det en härlig känsla att gå ner till Anderssons kaj i Lysekil, blicka över turisterna och se bilder av smugglare och smuggelgods. Att ersätta sorlet av folk och radiopop och tänka hur det lät när Operationen Bridgeport, med dess dunkande soundtrack av vågor och dunkande dieselbåtar utspelade sig under 1940-talet. Att se de bistra männen arbeta under sekretessens och dimmans beslöjade trygghet. 

Lika underbart tycker jag det är att gå förbi en körskola i centrala Uddevalla och inse att för fyrtio år sedan befolkade strippor och (antagligen)fula gubbar lokalerna. Att försöka se och höra dem, tänka sig in i deras värld, deras glädjeämnen, deras sorger. Vad spelade de för någon musik? Igår var de synliga på display. Idag är de undangömda in i den dunklaste historia.

Liknade känslor får jag av att promenera i Haga. Framför mig hör jag min mors berättelser om hur det var där förr och journalbilderna på de då nedgångna husen tornar upp sig – en vissnade jämförelse med dagens uppiffade verklighet.

Jag skulle kunna fortsätta ett långt tag…

Det här handlar inte om historia intresse per se, eller nostalgi för den delen. Det handlar om att vi glömmer av tusen mikrokosm av både dåtid som format vår nutid, vi försöker se helheten men misslyckas för att helheten putat ut det lilla, det fula, det konstiga och det oönskade. Resultatet blir att vi idealiserar eller fördömer det som varit och det som hänt.

Sanningen, om vi nu ens kan tala om en ”sanning”, är antagligen någonting i mitten och den förtjänar både spott och spe men också uppskattning. 

Är exemplen på Operation Bridgeport, stripklubben och forna slumkvarter udda? Jag tycker det. Det är exempel som är avvikande för deras platsens nuvarande form och användningsområden. De är främmande i den samtida diskursen som definierar dem, de är numer blott besökare i platser som en gång var deras, de är främmande i ett set kännetecken som fostrar vår uppfattning av var vi kom från, var vi befinner oss och vart vi är på väg. Som ligger till grund för vår nutida användning av platserna.