Dagens totala (anti)nyhet i 3son universumet måste nog vara att Steve Wiebe, arkadspelare känd från TV*, nyss har släppt sin första skiva, den lite lustigt betitlade ”King of Song”**.
För att marknadsföra plattan har Wiebe spelat sina favoritskivor på AOL Radios kristna kanal (japp, Wiebe går under benämning ”contemporary christian”).
Min bild av Wiebe har tidigare varit gamla splittrad. Å ena sidan porträtteras han ofta som en riktigt hederlig och trevlig karl. En kärleksfull familjefar som trummar trummor med barnen, älskar sin (tålmodiga)fru, jobbar och löser antagligen problem vid köksbordet alltså ett ganska trevligt specimen av verklighetens folk med andra ord. Å andra sidan misstänker jag att jag är långt ifrån ensam att misstänka att grabben har tvångstankar alternativt lätt autism i sin något besatta natur. Dessutom har ”det kommit fram”*** att Wiebe spelade i ett av de första grungebanden. Alltså en personlighet som borde ha potential att producera lite intressant musik.
Tittar vi dock på hans lista över hans tio favoritlåtar blir man dock lite misstänksam.
Fleetwood Mac: “Rhiannon”
Jackson Browne: “Running on Empty”
Steely Dan: “Deacon Blues”
U2: “A Sort of Homecoming”
The Police: “Synchronicity II”
Supertramp: “School”
Elton John: “Funeral for a Friend/Love Lies Bleeding”
Billy Joel: “Scenes from an Italian Restaurant”
Dire Straits: “Sultans of Swing”
Rush: “The Camera Eye”
(Spotifylista här)
Vilken lista med fullständig skit. Tror fan i mig att Billy Mitchell har tagit över som min favoritgamer****.
(Förlåt Billy, allt är förlåtet)
Slutligen så hoppas jag att kombinationen av obsessive gamer, populärkultur i största allmänhet och Billy Joel kan få Chuck Klosterman att skriva något om saken.
-------------------------------------------------------------------------------------------------------------
* Först och främst från dokumentären ”King of Kong – A Fistfull of Quarters”.
** Lustigt pga ”King of Kong”/”King of Song”… Ja, jag är uttråkad.
*** Enligt Wiebes mamma i ”King of Kong” dokumentären.
**** Eller nja.
• Lagat pepparkakor i form av love & hate tatuerade händer utifrån premissen att Robert Mitchum är den enda som inte ser ut som en tattare med ”love” + ”hate” under knogarna.
• Ätit världens godaste porterstek (kudos Josephine och Åse). • Börjat röka pipa.
• Kollat på Sagan om ringen filmerna (förlängda versionerna) med Lundin för att avgöra ifall Kevin Smith är gud med slutresultat att ifall man skippar alla kapitel med Frodo och Sam så är det inte bara ”three movies about people walking. Three movies about people walking to a fucking volcano.” // Even the trees walked in those movies.” utan också skägg och slagsmål. Tolkien style. Något som är ganska trevligt.
• Tagit mig en syndig resa genom ett våldsamt vackert 1800-talshus.
• Lekt med Color Splash applikationen på Iphone. Hittills med följande resultat.
• Kollat på Gossip Girl med Anna. BTW, var inte Blair djävulskt het i burleskavsnittet?
• Avslutat min första rapport som kommunikatör. Bra skit kan jag lova.
• Drömt att jag hade sex med okänd kvinna på ett buffébord i Reno med tjugotvå olika potatissorter.
Dock har jag fallit efter i både film- och bokhögarna men också så här långt skrivit en hittills tvåtusen ord lång summering av 00-talet sett genom tekniska innovationer, det ökande användandet av sociala medier, Van Dijks ”Network Society”, Henry Jenkins ”Convergence Culture”, Friedmans ”The World Is Flat” samt ”katedralen” på ett John Bergerskt vis. Dock har jag inte helt tid att hinna klart med texten innan nyår. Behöver läsa om lite källor och nysta i några oklara trådar innan jag känner mig nöjd. Stay put liksom.
Någon typ av summering över 00-talet kommer inom kort. Till dess vill jag bara önska en riktigt trevlig jul :) Ät mycket skinka, svälj en snaps och drick dig sockerfull på julmust så hörs vi.
Har sagt det förut men säger det igen; I fucking jävlar älskar er.
Förutom den fina hyllningstexten i Weirdscience och en ökande popularitet för diverse Murphyvideos på youtube (som exempelvis Paul Oakenfold feat. Brittany Murphy – Faster Kill Pussycat som jag postade tidigare idag) så har jag inte sprungit på alltför mycket hyllningar till Murphy under dagen och faktum är att jag är förvånad över den relativa tystnad över Murphys död som lägrat sig.
Själv blir jag varken bestört eller lessen by default när ”kändisar” dör men i fallet Murphy känns det lite annorlunda. Att det inte var alldeles längesedan som jag kollade på Clueless (Amy Heckerling) och Cherry Falls (Geoffrey Wright) och skrev om det här kan ha med saken att göra.
Personligen kommer jag sakna det uns av osäkerhet och ambivalens som Murphy ofta gav till sina roller. Hennes Tai är som Weirdscience påpekar fylld med pinsamhet men med kanske ännu mer klassisk tonårsosäkerhet. Ett drag som hennes Jody Marken i Cherry Falls först är fylld med men som hon försöker slå sig ur i en storslaget pinsam, ångestfull och närmast katharsisk förspels sexscen.
Det är nog i den scenen och scenen i Sin City då hennes Shellie gråtandes skriker på sin plågoande och ex-pojkvän Jackie Boy som Murphy visade sin fulla potential. Hon går fullständigt in under huden och utstrålar så mycket känslor att hennes medverkan i filmer som Smekmånaden känns totalt bortkastad.
Hon kanske inte var en av de största men hon slog käften av mig i iaf två filmer och spelade lysande i åtminstone fyra filmer. Det är definitivt värt någonting och jag kommer att sakna henne på tv-skärmen i framtiden.
Genom Boing Boing hittar jag en kort artikel om s.k. ”spite houses” (”spite”, engelska för ”illvilja” och ”house”…ja ni fattar nog). Spite houses är alltså hus som är byggda för att djävlas med någon, göra någon förbannad, hämnas på oförrätter osv. och hur har jag missat detta fenomen? Det är ju hur grymt som helst. Grannfejden släng er i väggen liksom.
Rent instinktivt antar jag att spite houses är: (i) ett typiskt amerikanskt fenomen, (ii) något som primärt äldre män håller på med och (iii) något förhållandevis omodernt på grund av diverse statsbyggnadsföreskrifter som borde det göra ganska svårt att i dagsläget fullborda ett sådant projekt.
Efter att ha googlat runt lite så verkar det ovannämnda punkter stämma. På wikipedias sida om ämnet exemplifieras fenomenet med sjutton historier varav femton är från USA, även åldersfaktorn verkar stämma, det krävs ändå en hel del pengar, tid och småsinthet att faktiskt fullborda ett sådant projekt. Dock så verkar illviljan leva kvar in i våra dagar med det senaste exemplet från Wikipedia från 1985 (!) men vän av ordning noterar att de mest uppseendeväckande husen härrör från 1800-talet till de första decennierna under 1900-talet.
Sättet som spite houses verkar primärt ha fungerat på är att ha byggt ett väldigt högt hus som blockerar grannens utsikt eller som förmörkar grannens tomt. Men i vissa instanser verkar en förfulning av stadskärnan varit syftet.
Trotts att jag tycker att spite houses är en underbar historisk kuriositet kan jag inte låta bli att tänka på allt det mänskliga lidandet och ångesten som måste legat bakom en sådant projekt men självklart också allt det lidande som projekten måste åsamkat sin omgivning.
Den tragiska historien bakom huset på bilden ovan är ett bra exempel. Den polska immigranten Jan Pol byggde huset i Gaylordsville Connecticut efter att sociala myndigheter kom och tog iväg hans adopterade dotter för att rätt pappersarbete inte hade begåtts. Huset byggdes i syfte att påminna staden att dottern hade blivit ” kidnapped away from freedom to the godlessness of hitlerism”.
En roligare historia är historien bakom Almeda Spite House. När den Californska staden Almeda beslagtog Charles Frolings land för att bygga en gata byggde Froling ett 3 meter bredd/16 meter långt/6 meter högt hus för att djävlas med staden och en osympatisk granne på den lilla stripa land han hade kvar…
Vad kan man säga…helt fucking jävla adorable tycker jag.
Inatt drömde jag att jag låg med Inanna och sedan diskuterade vi prostitutionsproblematiken i Hollywoodfilmer, tätt följt av hemmafest med smuggelsprit, hon försvann och jag höll en monolog om hjärnspöken, sedan vaknade jag.
Under våren 2006 var jag en ganska trasslig individ, en mängd anledningar orsakade en allt stigande sömnlöshet som eskalerade med allt mer okontrollerat supande. Kombinationen av sömnlöshet och alkohol bryter lätt ner en människa och efter bara några månader så var jag fallande ner i en avgrund som jag i stunder inte trodde att jag skulle kunna dra mig upp från.
Trotts att jag träffade och lärde känna väldigt många personer under den här perioden så umgicks jag mer eller mindre med två personer: Routh och Inge, som i sin tur levde mer eller mindre exakt lika uppfuckande som mig. Visst så pluggade vi och höll våra huvuden över vattenytan på det sättet men det var få dagar då vi inte stöp våra huvuden ner i den billigaste vodkan och whiskeyn som de alltmer familjära spritaffärerna erbjöd. Under hela den här perioden så lyssnade vi maniskt på Pendulums remix på Prodigy låten Voodoo People. Mixen av energisk big-beat techno, fartfylld drum & bass och röjande rockkänsla var ett perfekt ledmotiv till en allt mer fartfylld och destruktiv livsstil. Trotts att minerna från den här perioden är något distorderade kommer jag fortfarande mycket väl ihåg mängder med fester, förfester och efterfester då Voodoo People dånade ut ifrån högtalarna. När låten kom igång började hämningarna släppa och kaoset kunde börja. Golfklubbor, rugbybollar och knogar drämdes in i väggar och spontant moshande påbörjades medan skitwhiskeyn hälldes ner i strupen.
Skulle jag varit musikvideo regissör skulle jag supit ner Routh, loopat låten för honom och bara satt upp en fast kamera som objektivt fångade hans improviserade och ständigt leende kombination av exalterade dans och kontrollerade våld.
På grund av alla dessa minnen så får låten mig alltid att lämna den gråa vardagen och tänka på en tid som knappast var lycklig – men likväl en förbannat eskapistisk och i alla fall händelserik tid.
I slutet av perioden började vi också lyssna på en hel del på Metallicas Master of Puppets och jag kommer ihåg när vi körde hem ifrån den sista festen som vi tre var tillsammans på. Master of Puppets kom igång och Routh konstaterade nyktert att detta var skiten som vi skulle festa till i framtiden. Jag kommer ihåg att jag tyst nickade och stumt konstaterade att även Master of Puppets antagligen skulle duga för att tillhandahålla skiten.
Nu blev det inte så. Inge valde att stanna hemma i Sverige på den efterföljande höstterminen och trotts att jag och Routh fortsatte att festa ihop så drev vi något isär och jag började slutligen att små smått ta tag i mitt då sargade liv.
Men skulle historien slutat annorlunda – skulle Inge kommit tillbaka och skulle vi fortsatt festa ihop skulle Master of Pupets Pendulum Remix varit det självklara spåret. Låten känns som en överdjävligt lyckad mashup och kombinationen av de uppspeedade gitarrerna, det maniska drivet i trummlooparna och de övriga små elektroniska insticken skulle definitivt ha varit det ultimata soundtracket till en ungdom som bara försökte festa sig bortom horisonten, krossa fler flaskor mot en oförstående värld och röja som om det inte fanns någon morgondag.
Det var nog fler än jag som satt i biofåtöljen som förhäxad av våldets poesi och denna oerhört vackra film. Trotts att den inte väckte nått fördjupande intresse för sk. Wuxia-film så njuter jag fortfarande efter flera visningar av att sätta mig tillbaka och se någonting nobelt, känslosamt, fantasirikt och i all ärlighet upptight historia om svärd, olycklig kärlek, myter och hjältemod. Filmisk magi i världsklass.
78. Ladykillers (Ethan & Joel Coen)
Vi kan med repliken ”We must all have waffles forthwith” konstatera ifall vi gillar eller inte gillar Ladykillers. Är man som jag och anser att välskriven dialog kan bygga upp en hel film så älskar man Ladykillers. Anser man att välskriven dialog kan rädda en film som annars har tydliga brister så tycker man nog att den är riktigt bra. Anser man att dialog bara är ett verktyg som vilket annat i den filmiska verktygslådan så skruvar man nog på sig och tycker att Ladykillers är ljummet bra – I perioder... Jaja, you get the point. Skiten är välskriven.
Filmens handling kretsar kring Dorr och hans kumpaners försök att göra inbrott hos ett casino genom att gräva en tunnel från en gammal svart södertants källare till en pengacentrals dito. Dorr flyttar därför in som inneboende hos tanten och låtsas ha en medeltidsmusikorkester repandes i källaren som cover up medan de kriminella gräver. Självklart åker gänget på motgångar och självklart blir det en konfrontation med tanten.
Tom Hanks har gjort så mycket skit att man ibland glömmer av att han faktiskt är en riktigt bra skådis. Som Goldthwait Higginson Dorr är Hanks helt superb. Han fullständigt äger hela det narrativa universumet med sin gentlemannamässiga gangster. Hans recitation av Edger Allen Poe, hans minspel…hans hela fucking jävla uppenbarelse är helt underbar.
Gillar man en apokalyptisk och romantikgotisk känsla i Mississippitappning, skämt om IBS, förvecklingar, sydostasiater med hitlermustach, farsartad kupp på gränsen till just fars så kan jag varmt rekommendera filmen…eller till alla som vill njuta av lite ytterst udda, älskvärd, beundransvärd och ytterst underhållande dialog.
77. Falskmyntarna (Stefan Ruzowitzky)
Det problematiska med att göra listor som den här som summerar ett decennium innan det är slut är ju att det självklart kan komma nya filmer som orsakar oreda på listan…Falskmyntarna är dock ingen ny film men faktum är att jag såg den så sent som för två veckor sedan vilket orsakade panik. Varje ändring på listan blir lite svårsmält eftersom mitt ordningssinne störs. Nåväl när det händer får man bara svälja egot och erkänna för sig själv att det är en riktigt bra film.
Falskmyntarna kretsar kring den judiska konstnären och förfalskaren Salomon Sorowitsch (Karl Markovics) som efter en helvetesvistelse i koncentrationsläger flyttas till ett nytt läger där tredje rikets främsta judiska förfalskare ska krossa de allierades ekonomi genom mästerlig falsksedeltillverkning.
Judarna belönas med mer mat, sjukvård och bekvämlighet men hur påverkas man av att bokstavligen arbeta för sin förtryckare? Hur reagerar man på de utomstående intagnas resa till helvetet?
En gripande film om vad människor gör för att överleva ett inhumant helvete och vad man kan göra för att hjälpa varandra i en omöjlig situation.
Nu vet jag långt ifrån tillräckligt om skateboard i största allmänhet och Zephyr skateboardåkarna i synnerhet för att kunna avgöra ifall Cathrine Hardwickes filmatisering av Stacey Peraltas dokumentär Dogtown and Z-Boys är helt sanningsenlig. Skit samma, det är en rafflande, välspelad och riktigt snygg resa från stränder och surf, ruffiga gator och skateboarding till stora galor och TV-framträdanden med de svek och brusten vänskap som genrens logik kräver. Det är en bitvis sorglig historia om passion och vänskap, kommersialism och om att växa upp.
BTW, Rise Against spelar Black Flag i en scen och Heath Ledger, John Robinson, Emile Hirsch, Viktor Rasuk och Nikki Reed spelar alla naturligt och lätt i en film som borde ses som ett spännande tidsdokument om ständigt samtida frågor.
Det är slutet av andra världskriget…ryssarna kommer från öst och USA från väst…Det tredje riket befinner sig i sina sista dagar. Det är i denna backdrop av mänskligt lidande och tragik som Hirschbiegels mästerliga porträtt av Hitlers sista dagar i bunkern gestaltas. Det är klaustrofobiskt, det är skrämmande och kontrasten mellan de festande partitopparna i bunkern och den lidande befolkningen på utsidan fick mig att må riktigt illa.
Men det finns två anledningar till att denna film blev den succé som den blev och varför den kommer att stanna kvar i vårt kollektiva medvetande under en väldigt lång tid. Den första anledningen är på grund av Bruno Ganz mästerliga tolkning av en komplext galen mans vansinne och hur det påverkar inte bara den utomstående civilbefolkningen utanför bunkern utan även hans anhöriga innanför.
Den andra anledningen är för att klippet där Hitler skäller ut sina generaler har blivit det kanske roligaste spoofklippet på nätet under senare år. Visst är scensättningen upplagt för att travestera men visst kan det också bero på att vi helt enkelt inte orkar med den enögda personifieringen av ondskan och galenskapen som Hitlers koleriska galning så länge har fått representera. Utan att relativisera Hitlers betydelse för historien så vi borde bredda diskussionen om nazismens uppgång och fall, den mänskliga närmast travestiska ondskan och det våldsamma nittonhundratalet.
Undergången med sitt gripande persongalleri av vettvillingar och galningar i kontrast till den lidande befolkningen utanför kanske äntligen kan få oss att förstå att kollektivism, politisk naivitet och primitivt grupptänkande kanske inte är en bra idé att bygga politik på. Men det är en helt annan bloggpost. Just nu vill jag bara rekommendera alla att se Der Undergang, en smärtsamt obehaglig skildring av omänskligt mänsklig galenskap.
Trots att vi nu kommit förhållandevis långt fram på listan så tvivlar jag fortfarande på att jag har gjort helt rätt på att ta in Royal Tenenbaums. När jag såg filmen någon gång under 02 var jag säker på att den skulle kvala sig in på top tjugo. Således så hade den först platts nitton, senare putade jag ner den till trettionio och så fortsatte det. Ifall detta återspeglar att filmens kvalitéer har svalnat genom åren eller att jag har gått vidare låter jag vara osagt. Dock verkar jag inte vara ensam, det känns som att de flesta inte tar filmen i beaktning när 00-talet ska summeras.
En anledning till detta kan vara att Wes Anderssons filmer i alla fall för mig känns väldigt daterade. När de kommer så står man upp och hyllar, helt övertygad om att man nyss sett en modern klassiker men när andra filmer pockar på uppmärksamhet och när man summerar det totala intrycket så tänker man mest på filmernas estetik och är det någonting som är daterat så är det estetik.
Nåväl, filmens hjärta och själ ligger kanske inte David Wascos designs eller Anderssons som vanligt snygga yta utan i denna familjs kakofoniska inre av dysfunktionella genier, besvikelser, svek och neuroniskhet. Familjens patriark Royal Tenenbaum (Gene Hackman) blir utsparkad från sin svit på hotellet han spenderat åratal på och finner ingen väg utan hem till hans familj som han svikit under så många år. Gubben fejkar således en cancerdiagnos och utsätter därefter familjen för de emotionellt rämnande svallvågor som hans återkomst skapar.
En grund och botten sympatisk och humoristisk skildring över de avstånd som vi människor skapar mellan varandra. Men dock så fruktansvärt tidstypisk att jag nu spyr på de crazykulfula tapeterna och röda träningsoverallerna.
Doug Billings (Justin Bartha) åker till Vegas för svensexa med polarna och den lätt dysfunktionella svågern Allan (Zach Galifianakis) och självklart blir natten blöt och vild och problem uppstår. De tre marsalkerna vaknar upp dagen efter med ett totalkvaddat hotellrum, en bebis, en tiger och en försvunnen Doug. Förutom i filmens absoluta slutskede så får man inte se så mycket av själva svensexekvällen utan följer de tre marsalkerna i sin jakt på att hitta Doug och reda ut vad som i själva verket hände kvällen innan.
Som ni märker så är handlingen upplagt för diverse chockeffekter och humorn kan inte alltid klassas som hög. Det är istället en fylletotalkrock i hundraåttio med en mängd mer eller mindre bisarra upptåg. Det är med brist på rätt ord ”fräckt” och stundtals ”osmakligt” och Galifianakis skäggbeklädde galning är…tja, alldeles underbar. Kul att se Heather Redham som ytterliggare en samhällig olycksfågel som egentligen har ett hjärta av guld.
Efter ett monumentalt affärsmisslyckande bestämmer sig Drew Baylor (Orlando Bloom) att han ska ta livet av sig. Exakt innan akten fullbordas ringer en släkting och säger att hans far nyligen har avlidit och att han måste komma hem. På flyget från Oregon till Kentucky träffar han flygvärdinnan Claire (Kirsten Dunst) som inte bara ger han en karta till Elizabethtown utan även hennes telefonnummer vilket är början på resa hem till kärleken och återkomsten till livet. Mysig, nertonad historia av Crowe som alltid får mig att uppskatta livet en gnutta mer.
För alla er som tyckte att soundtracket var bra så rekommenderas Ryan Adams demos till filmen som tyvärr aldrig har officiellt släppts. The Sewers at the Bottom of the Wishing Well och Elizabethtown kombinerar Adams alt country med hans mer eller mindre nertrycka rockådra på förträffligt sätt.
Tomas Alfredsons kalla och deppiga åttiotalsskildring över en liten pojke och hans möte med en vampyr (som är som typ…du och jag! Duh) misstas ofta för en skräckfilm. Missförstå mig rätt; visst så bär den element av skräckfilm som gör den stundtals…tja, inte skrämmande men likväl obehaglig. LDRKI är snarare något så ovanligt som ett gripande drama bygd på en litterär skräckhistoria. Att filmen försöker att skala bort det tabubelagda, det udda och det hemska, och därmed skala bort det som skulle kunna gjort det till en skräckfilm känns…väldigt svenskt. Igen, missförstå mig rätt; LDRKI är en bra film, den är snygg, den är kall och obehaglig. Ljus- och ljudsättningen är helt outstanding och visst är den ganska gripande. Dock känns det som att resultatet skulle kunnat bli så mycket bättre ifall Alfredsson skulle satsat på att göra någonting som inte bara kändes i hjärtroteln utan också skrämde skiten ur en.
Det är slutet på 1800-talet och Wisconsin rivs sönder av ekonomisk kris och galenskap. Filmen tar oss till den lilla staden Black River Falls som tycks vara speciellt hemsökt av mord, spädbarnsdöd, kokainmissbruk och mordbrand. Filmen är filmad i både svartvitt och i färg där de svartvita bilderna markerar att vi befinner oss på 1800-talet och de i färg att vi befinner oss i nutid. Filmen klipper flitigt mellan dåtid och nutid och visar tydligt den historielöshet som vi har till vårt förflutna. Vissa episoder som den kokainsniffande lärarinnan som slår sönder alla fönster hon hittar och den unga massmördaren får en att krypa ihop i TV-soffan och när filmen klipper till dagens Black River Falls mår man nästan illa på att ingen i staden tycks känns till dess tunga och svarta förflutna.
Wisconsin Death Trip är byggd på Michael Lesys bok med samma namn och är en av de där udda pärlorna du springer på när du minst anar det. Just denna pärla är mer av stämningstillstånd än film i konventionell tappning och ett dokudrama där historiens vindslag med allt allsköns lidande först manglar skiten ur dig och sedan skickar dig tillbaka till verkligheten där det vardagliga lugnet och småstadens säkerhet känns som en tunn fernissa av lögn och historielöshet.
(Dagens Black River Falls)
Wisconsin Death Trip är ingenting för folk som inte gillar när film bryter konventioner. Den är riktigt ruggig och blandar filmiska stilar och element till den grad att den kan bli psykiskt jobbig att titta på. För oss som stundtals uppskattar någonting udda är den dock en pärla. En psykotisk, poetisk och mardrömslik pärla.
Imorse när jag gick upp på morgonen var mitt hår extra stökigt och vågigt. Eftersom jag inte kunde hitta borsten fick jag således kamma mig med handen vilket fick mig att se ut som en mentalpatient ute på permission. Kort och gott får jag nog bära hatt ytterliggare en dag.
Ironiskt nog så hittade jag en ganska bra illustration över min rufsiga kalufs på Ptak Science Books bloggen.
Hela inskriptionen som kommer ur tidens mun (japp, för det är en illustration över just tid) är ”Hanc Aciem Sola Retundit Virtus”, som kan översättas till mer nutida “only good deeds dulls the blade”. Som tur är kan jag meddela att min uttråkelse på jobbet inte fullt har gått så långt.
//
För övrigt så har Ptak publicerat vad de tror kan vara det första Art Nouveau bokomslaget; Omslaget till Wren’s City Churches formgivet av Arthur Mackmurdo.
