#Kändisdubbelgångar-gate må se ut som en trivial sak men smärtan när man morphat sig själv vid 27 års ålder med en typ 67 år gammal Anthony Hopkins känns…känns, ända in i märgen!
Jonas Paro gör sin del på sin eminenta blogg!
Vad gör du?
lördag, februari 25, 2012
#Kändisdubbelgångar-gate
Vi måste prata om det här med kändisdubbelgångarna-testen som finns här och där. Vad de gör med människor, hur det påverkar vår självkänsla, vår essens. Våra liv.
#Kändisdubbelgångar-gate må se ut som en trivial sak men smärtan när man morphat sig själv vid 27 års ålder med en typ 67 år gammal Anthony Hopkins känns…känns, ända in i märgen!
Jonas Paro gör sin del på sin eminenta blogg!
Vad gör du?
#Kändisdubbelgångar-gate må se ut som en trivial sak men smärtan när man morphat sig själv vid 27 års ålder med en typ 67 år gammal Anthony Hopkins känns…känns, ända in i märgen!
Jonas Paro gör sin del på sin eminenta blogg!
Vad gör du?
Blåblodigt bling-bling x 2
Med tanke på veckans blåblodiga födelse kan man tänka sig att debatten om monarki vs. republik kommer blossa upp igen.
Kul tycker vi på 3son och önskar monarkin en snabb nedmontering.
En sak som jag tycker är lite rolig är logotyperna hos de olika debattmotståndarnas riksorganisationer. Att kronan är en symbol för monarkisterna är inte så konstigt, bling-bling är nog enklare att sälja än vidskeplig blodlinjedyrkan i dessa typ sekulära och demokratiska tider.
Därför älskar jag republikanernas enkla och stiliga visuella identitet med tydligt "tänk":
Helt rätt tänkt! Ned med monarkin!
Mer om representationernas makt.
Kul tycker vi på 3son och önskar monarkin en snabb nedmontering.
En sak som jag tycker är lite rolig är logotyperna hos de olika debattmotståndarnas riksorganisationer. Att kronan är en symbol för monarkisterna är inte så konstigt, bling-bling är nog enklare att sälja än vidskeplig blodlinjedyrkan i dessa typ sekulära och demokratiska tider.
Därför älskar jag republikanernas enkla och stiliga visuella identitet med tydligt "tänk":
Helt rätt tänkt! Ned med monarkin!
Mer om representationernas makt.
onsdag, februari 22, 2012
Andra korinthierbrevet, vers 11:13-15
Ibland så blir man besviken.
Eller, man blir besviken ganska ofta eftersom världen envisas med att bevisa att den består av 95% idioter. Som på en hederlig fem minuters surfingsession...
Först nyheten att 15 islamister/idioter attackerat Lars Vilks på en föreläsning. Anledningen är den kända bilden under.
Sedan ”nyheten” att den republikanska presidentnomineringskandidaten Rick Santorum uttalande från 2008 om satan:
Om han referade till preventivmedel är denna gång oklart.
Människor, världen och min samtid: kan vi inte enas om att sluta föra in religion in i politiken och börja respektera yttrandefriheten?
Eller, man blir besviken ganska ofta eftersom världen envisas med att bevisa att den består av 95% idioter. Som på en hederlig fem minuters surfingsession...
Först nyheten att 15 islamister/idioter attackerat Lars Vilks på en föreläsning. Anledningen är den kända bilden under.
Sedan ”nyheten” att den republikanska presidentnomineringskandidaten Rick Santorum uttalande från 2008 om satan:
”Satan has his sights on the United States of America!...Satan is attacking the great institutions of America, using those great vices of pride, vanity, and sensuality as the root to attack all of the strong plants that has so deeply rooted in the American tradition”
Om han referade till preventivmedel är denna gång oklart.
Människor, världen och min samtid: kan vi inte enas om att sluta föra in religion in i politiken och börja respektera yttrandefriheten?
Inte lika som bär
Folket bakom mobilappen Alike påstår att den kan ta reda på vilka kändisar som man är lik.
Jag påstår att dom har liiite kvar att göra på sin s.k. app.
För att testa körde jag upp fyra kort på mig själv, två skäggiga och två nästan(renrakade), och väntade med spänning på resultatet.
Vilket var ett s.k. ”epic fail”.
För att göra det hela ännu mer bisarrt så jag var jag lik Helana Bonham Carter och Sandra Oh när jag hade rejält med skägg!
Jag påstår att dom har liiite kvar att göra på sin s.k. app.
För att testa körde jag upp fyra kort på mig själv, två skäggiga och två nästan(renrakade), och väntade med spänning på resultatet.
Vilket var ett s.k. ”epic fail”.
För att göra det hela ännu mer bisarrt så jag var jag lik Helana Bonham Carter och Sandra Oh när jag hade rejält med skägg!
tisdag, februari 21, 2012
3son & ungdomen det III
Som sagt så blev jag nyligen morbror och ser det som en mission att fostra god smak hos dom unga. Nyligen så var Walter på kontoret och hälsade på vilket ledde till en första musiklyssnarsession – lägligt nog så rullade en spellista med bolaget Lost Highways bästa artister.
Jag ska inte gå så långt så att Walter redan vid ett halvt års ålder gillar Ryan Adams eller Lucinda Williams men han log, skrattade och gjorde någon rörelse som kan påminna om dans. Bättre tecken har jag svårt att tänka mig.
I min förfäran har jag utgått från att man måste fostra barn in i god smak genom en upptrappning av kvalité. Kanske har jag haft fel – man kan kanske köra på med den bra skiten direkt?
Jag ska inte gå så långt så att Walter redan vid ett halvt års ålder gillar Ryan Adams eller Lucinda Williams men han log, skrattade och gjorde någon rörelse som kan påminna om dans. Bättre tecken har jag svårt att tänka mig.
I min förfäran har jag utgått från att man måste fostra barn in i god smak genom en upptrappning av kvalité. Kanske har jag haft fel – man kan kanske köra på med den bra skiten direkt?
Brefkort
Hejsan,
Någon kvar här?
Jag lever och (typ)frodas.
Trots att det är väldigt kolhydratfattiga tider just nu
Men jag saknar öl.
Och färsk pasta.
Och allmänt onyttigt leverne.
Någon kvar här?
Jag lever och (typ)frodas.
Trots att det är väldigt kolhydratfattiga tider just nu
Men jag saknar öl.
Och färsk pasta.
Och allmänt onyttigt leverne.
fredag, januari 13, 2012
Småborgerliga köksavvikelser: del 1
Nyligen började jag med LCHF vilket såhär fem dagar in i mitt nya liv känns ganska ok. Speciellt eftersom jag denna gång fått sällskap av Montmorency et al.
Eftersom 3sons enmansredaktion är ganska besatt av mat för tillfället så kan det hända att ”småborgerliga avvikelser” under de närmsta 20-30 veckorna kommer att transformeras till ”småborgerliga köksavvikelser”.
Vi börjar dock på sedvanligt 3on-manér med ett avvikande inlägg…
…med ett snyggt bokomslag…
…från 1600-talet…
…om sallad…
Ptak Science Bookstore har scoopet:
Bloggen Robbing Peter har lagat en gurksallad från boken. Ser ganska smaskigt ut.
Eftersom 3sons enmansredaktion är ganska besatt av mat för tillfället så kan det hända att ”småborgerliga avvikelser” under de närmsta 20-30 veckorna kommer att transformeras till ”småborgerliga köksavvikelser”.
Vi börjar dock på sedvanligt 3on-manér med ett avvikande inlägg…
…med ett snyggt bokomslag…
…om sallad…
Ptak Science Bookstore har scoopet:
Archidipno overo dell'insalata e dell'vso di essa, published in Venice by Marc'Antonio Brogiollo in 1627. It is in short a philosophical cookbook for salads—and the first of its kind dedicated solely, devoted entirely, to the salad.
//
Actually salad wasn’t limited to just greens in this book, and his quasi-vegetarian sentiment was tested by including cold salted meats, cold salted tongue, livers and such in the mix. But Massonio was definitely far ahead of anyone else at the time dealing with the benefits of the salad for both health reasons, as well as for making the salad not a meal in itself but an appetizer for something larger to come. In another great possible “first”, the wonderful Massonio seems to be the first to describe the use of garlic in a sauce.
Bloggen Robbing Peter har lagat en gurksallad från boken. Ser ganska smaskigt ut.
torsdag, januari 05, 2012
2011 års skivor
1. Ryan Adams – Ashes & Fire
Ashes & Fire känns som ett riktigt album. Ni vet, en av de där riktigt klassiska skivorna. Genuina ljud, ömma känslor och odiskutabelt bra hantverk.
Ett album. Ett gäng låtar. En känsla. En helhet.
Typ som en av Jackson Brownes 70-talsskivor.
Med en underbart kärleksfull massa av låtar som hör ihop. Vissa av låtarna puttrar på och känns lite anonyma, trotts att de är väldigt fina och välkomponerade stycken, medan vissa låtar känslosamt briserar som om de var bomber gjorda av ljud. Typ som någon av Leonard Coens bättre skivor. Typ som hur en klassiker som Stephen Stills Manassas fungerar.
Vissa stora artister fumlar fram och tillbaka för att hitta sitt uttryck - Ryan Adams är en sådan - produktiv som få, ovanligt spretig, anmärkningsvärt talangfull. Typ som Neil Young.
Ashes & Fire påminner stundtals om Adams tidigare band Whiskeytowns svansång ”Pneumonia”. Stundtals låter den som en äldre och lugnare parafras av hans tidiga 00-tal. Akustiskt grundat i den amerikanska sångmyllan. Stundtals plockar en vacker pianomelodi på uppmärksamhet, ibland sköljs man över av en bedårande slinga från en steel guitar. Rösten och plickplockandet på gitarren sitter dock stadigt i framsätena.
Tycker jag dock att Browne, Coen, Stills och Young är bra referenser? Nej, bara lite i känslan och funktion. Förutom Jackson Browne som ständigt ploppar upp i huvudet när jag lyssnar på Ashes & Fire. En del av Brownes avslappnade singer/songwriter folkmusik med klar 70-talskännsla finns det här i överflöd.
Det är vackert. "Dirty Rain", "Come Home","Invisible Riverside", "Save Me" och singelsläppet "Lucky Now" var omedelbara favoriter. Resten känns mer och mer som framtida favoriter. Adams frasering är ständigt top-notch. Texterna känns mer äkta än på länge och helheten är iklädd en analog skrud som förgyller.
Dessutom fick vi mycket Adams live i år, bland annat på konserthuset i Göteborg som var en angenäm upplevelse.
Inte från Göteborg men som alltid vackert.
2. Anton Kristiansson – Och Jag
Ni kommer väl ihåg singelsläppet "Lilla London" från 2009? En käftsmäll på en oförstående omvärld & småstad. Kristiansson tog sin tid, släppte en singel 2010 och återkom tidigare i år med en platta fylld av svarta känslor, dystra serenader och stundtals dansanta hjärtestycken. Finfin indiehiphop av finaste kvalité. Den bästa svenska skivan sedan Silverbullits Arclight!
3. Most Precious Blood – Do Not Resuscitate
Förbannat hat, desperation, nerviga skrik och en liksom sprucken ljudbild färgar denna metalcore som transpirerar, frustar och slår sig loss från genrens medelmåttighet medan allt dryper av frustration som dreglar över ljudmattans distade och skärrade anslag. De första fyra attackerna är egentligen nog men MPB släpper aldrig tagit. Helt enkelt årets hårda skiva.
4. Anna Ternheim – The Night Visitor
Ternheim åkte till Nashville och spelade in med en hop gamla superproffs. Det är känslosam och nedstämd folkpop med lagom mycket austincountryvibbar för att föda vår samtidsretromania. Samtidigt som Ternheims röst verkligen är en distinkt krydda som höjer sig över genren.
Countryduetten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” med Dave Furgoson borde stå som riktmärke för Ternheims framtida karriär. Då tar hon förstaplatsen.
5. The Decemberists – The Kings Is Dead
Förutom att Gillian Welch & David Rawlings igen visar sig vara en Emmylou Harris för 2000-talet (tänk genier men bättre tillsammans med andra än soloverk) så visar "Down By The Water", årets bästa låt, och hela The King Is Dead att indieamerikana sammanslagen med R.E.M-anstruken pop var årets crème de la crème av rootsinspirerad musik med primära influenser utanför ”scenerna” från Austin & Nashville.
6. Jill Andrews – The Mirror
Andrews släppte i backspegeln förra årets bästa alt. country skiva. Jag missade den då men har dyrkat den större delar av året. Andrews röst är vacker, melankolisk och fylld med själ. Den här gången skrud i poppiga skor istället för barfotandes klampandes i det soniska gränslandet mellan den amerikanska myllan och stadens spruckna asfalt. Fortfarande skitbra. Upptempo låtar som "Another Man" och "The Mirror" blandar bedårande och lekfulla melodier med genrens dikterade sorg. Vaggvisan "Wake Up Nico" och sorgliga relationssvansången "A Little Less" är skivans höjder. Speciellt den sistnämnda har jag lyssnat på hundratals gånger på. Liveversioner och på skiva. En monumentalt vacker låt.
7. Israel Nash Gripka – Barn Doors & Concrete Floors
Gubbrock, alt. country, Neil Young, Credence… influenserna som kastas på Gripka är rejäla och robusta. Lite som Gripka själv. Denna gång mer bredbent och snyggare än debuten. Ett steg framåt med andra ord. Samtidigt finns det någonting som jag inte kan sätta fingret på som fattas från debuten. Dock är "Drown" årets nästa bästa låt, "Fool’s Gold" en bluesigt rockig rökare medan "Sunset, Regret" och "Antebellum" är tårdrypande serenader.
Spelningen på MSS Marieholm tidigare i år var årets konsertupplevelse för mig. De nya låtarna skvallrar också om att Gripka kommer att återkomma till nästa års lista.
8. Drive-By Truckers – Go-Go Bots
Som jag skrev för ett tag sedan så min relation till Drive-By Truckers lite komplicerad. Jag borde gilla fler låtar mer. Med det sagt så är Go-Go Bots kanske deras finaste stund. Rockiga stycken blandas med lugnare diton och där emellan packar sig gripande öden, en gnutta medmänsklighet och soulinstick.
9. Lykke Li – Wounded Rhymes
¨
Mörkt och drömskt. Helt enkelt monokromatisk musik – vilket är en komplimang i sammanhanget. Kudos till "Jerome" och årets bästa handklapp. En sådan där skiva som sköt i höjden och som ansågs kvala in på top tre men som sedan sjönk som en sten. Tiden får utgöra om placeringen är bra eller anus.
10. Graveyard – Hisingen Blues
Sönderhajpade så det förslår. Men Graveyards bredbenta denimbekläda ben stompar effektivt sönder alla invändningar. På ytan är det snyggt, sjuttiotal och lagom struligt och avigt. Vilket det är även i essensen, men till skillnad från legio konkurrenter finns det mängder av passion, skicklighet och…eh, god smak i Graveyard. Dessutom ett djävla bra liveband.
11. The Head And the Heart – ST
THATH är en av årets överraskningar. Förutom årets fjärde bästa låt, "Sounds Like Hallelujah", så bjuder den självbetitlade debuten på söt pop med ljumna folkinfluenser. Maskrosindie som passar bra till vittvinsspritzer – vilket är en komplimang.
12. Victims – A Dissident
Kängig hardcore med klara metaltendenser i denna käftsmäll. Gillar att den metaliserade hardcorens fana fortfarande vajar högt i Sverige – trotts bortfallet av mina favoriter Nine. Drivet i "In Control" och "Bring Me Down" kan få den mest oskyldiga luntning att urarta till skogsbrand.
13. August Burns Red – Leveler
Innovativ metalcore, hårt, skrikigt men med en i sammanhanget varm ljudbild och fyllt coola infall och tempoväxlingar. Jag vill höra mer samba och ambientdrag i nästa giv men konstaterar att jag nu mer än någonsin vill mosha till August Burns Red.
14. Alela Diane – ST
Stundtals för anonymt men alltid perfekt som bakgrundmusik. Diane har en trevlig röst och en musikalisk mognad som lovar gott för framtiden. Dessutom kan hon uppenbarligen skriva skitbra låtar som den underbara inledningen "To Begin".
15. Anna Calvi – ST
Teatral gitarrvirtuospop som dryper av skicklighet, ambition och pretention. Till Den grad att musiken blir lidande. Nåväl, det är snyggt och i" Desire", "Blackout" och "I’ll Be Your Man" funkar det perfekt. Spelas helst i ett rum med karmosinröda gardiner.
Årets BTW
Wolves in The Throne Rooms Celestial Lineage borde komma med på listan...men jag får erkänna att jag inte helt har lyckats smälta den ännu. Trots att den är skitbra.
Bubblare:
Yersinia – Aldrig Mera Vinter
Richard Lindgren – Momentum
Årets skivor som inte kom 2011:
The Louvin Brothers – Satan Is Real
Solomon Burke – Don’t Give Up on Me
DJ Shadows – Endtroducing
Ashes & Fire känns som ett riktigt album. Ni vet, en av de där riktigt klassiska skivorna. Genuina ljud, ömma känslor och odiskutabelt bra hantverk.
Ett album. Ett gäng låtar. En känsla. En helhet.
Typ som en av Jackson Brownes 70-talsskivor.
Med en underbart kärleksfull massa av låtar som hör ihop. Vissa av låtarna puttrar på och känns lite anonyma, trotts att de är väldigt fina och välkomponerade stycken, medan vissa låtar känslosamt briserar som om de var bomber gjorda av ljud. Typ som någon av Leonard Coens bättre skivor. Typ som hur en klassiker som Stephen Stills Manassas fungerar.
Vissa stora artister fumlar fram och tillbaka för att hitta sitt uttryck - Ryan Adams är en sådan - produktiv som få, ovanligt spretig, anmärkningsvärt talangfull. Typ som Neil Young.
Ashes & Fire påminner stundtals om Adams tidigare band Whiskeytowns svansång ”Pneumonia”. Stundtals låter den som en äldre och lugnare parafras av hans tidiga 00-tal. Akustiskt grundat i den amerikanska sångmyllan. Stundtals plockar en vacker pianomelodi på uppmärksamhet, ibland sköljs man över av en bedårande slinga från en steel guitar. Rösten och plickplockandet på gitarren sitter dock stadigt i framsätena.
Tycker jag dock att Browne, Coen, Stills och Young är bra referenser? Nej, bara lite i känslan och funktion. Förutom Jackson Browne som ständigt ploppar upp i huvudet när jag lyssnar på Ashes & Fire. En del av Brownes avslappnade singer/songwriter folkmusik med klar 70-talskännsla finns det här i överflöd.
Det är vackert. "Dirty Rain", "Come Home","Invisible Riverside", "Save Me" och singelsläppet "Lucky Now" var omedelbara favoriter. Resten känns mer och mer som framtida favoriter. Adams frasering är ständigt top-notch. Texterna känns mer äkta än på länge och helheten är iklädd en analog skrud som förgyller.
Dessutom fick vi mycket Adams live i år, bland annat på konserthuset i Göteborg som var en angenäm upplevelse.
Inte från Göteborg men som alltid vackert.
2. Anton Kristiansson – Och Jag
Ni kommer väl ihåg singelsläppet "Lilla London" från 2009? En käftsmäll på en oförstående omvärld & småstad. Kristiansson tog sin tid, släppte en singel 2010 och återkom tidigare i år med en platta fylld av svarta känslor, dystra serenader och stundtals dansanta hjärtestycken. Finfin indiehiphop av finaste kvalité. Den bästa svenska skivan sedan Silverbullits Arclight!
3. Most Precious Blood – Do Not Resuscitate
Förbannat hat, desperation, nerviga skrik och en liksom sprucken ljudbild färgar denna metalcore som transpirerar, frustar och slår sig loss från genrens medelmåttighet medan allt dryper av frustration som dreglar över ljudmattans distade och skärrade anslag. De första fyra attackerna är egentligen nog men MPB släpper aldrig tagit. Helt enkelt årets hårda skiva.
4. Anna Ternheim – The Night Visitor
Ternheim åkte till Nashville och spelade in med en hop gamla superproffs. Det är känslosam och nedstämd folkpop med lagom mycket austincountryvibbar för att föda vår samtidsretromania. Samtidigt som Ternheims röst verkligen är en distinkt krydda som höjer sig över genren.
Countryduetten ”The longer the waiting (the sweeter the kiss)” med Dave Furgoson borde stå som riktmärke för Ternheims framtida karriär. Då tar hon förstaplatsen.
5. The Decemberists – The Kings Is Dead
Förutom att Gillian Welch & David Rawlings igen visar sig vara en Emmylou Harris för 2000-talet (tänk genier men bättre tillsammans med andra än soloverk) så visar "Down By The Water", årets bästa låt, och hela The King Is Dead att indieamerikana sammanslagen med R.E.M-anstruken pop var årets crème de la crème av rootsinspirerad musik med primära influenser utanför ”scenerna” från Austin & Nashville.
6. Jill Andrews – The Mirror
Andrews släppte i backspegeln förra årets bästa alt. country skiva. Jag missade den då men har dyrkat den större delar av året. Andrews röst är vacker, melankolisk och fylld med själ. Den här gången skrud i poppiga skor istället för barfotandes klampandes i det soniska gränslandet mellan den amerikanska myllan och stadens spruckna asfalt. Fortfarande skitbra. Upptempo låtar som "Another Man" och "The Mirror" blandar bedårande och lekfulla melodier med genrens dikterade sorg. Vaggvisan "Wake Up Nico" och sorgliga relationssvansången "A Little Less" är skivans höjder. Speciellt den sistnämnda har jag lyssnat på hundratals gånger på. Liveversioner och på skiva. En monumentalt vacker låt.
7. Israel Nash Gripka – Barn Doors & Concrete Floors
Gubbrock, alt. country, Neil Young, Credence… influenserna som kastas på Gripka är rejäla och robusta. Lite som Gripka själv. Denna gång mer bredbent och snyggare än debuten. Ett steg framåt med andra ord. Samtidigt finns det någonting som jag inte kan sätta fingret på som fattas från debuten. Dock är "Drown" årets nästa bästa låt, "Fool’s Gold" en bluesigt rockig rökare medan "Sunset, Regret" och "Antebellum" är tårdrypande serenader.
Spelningen på MSS Marieholm tidigare i år var årets konsertupplevelse för mig. De nya låtarna skvallrar också om att Gripka kommer att återkomma till nästa års lista.
8. Drive-By Truckers – Go-Go Bots
Som jag skrev för ett tag sedan så min relation till Drive-By Truckers lite komplicerad. Jag borde gilla fler låtar mer. Med det sagt så är Go-Go Bots kanske deras finaste stund. Rockiga stycken blandas med lugnare diton och där emellan packar sig gripande öden, en gnutta medmänsklighet och soulinstick.
9. Lykke Li – Wounded Rhymes
Mörkt och drömskt. Helt enkelt monokromatisk musik – vilket är en komplimang i sammanhanget. Kudos till "Jerome" och årets bästa handklapp. En sådan där skiva som sköt i höjden och som ansågs kvala in på top tre men som sedan sjönk som en sten. Tiden får utgöra om placeringen är bra eller anus.
10. Graveyard – Hisingen Blues
Sönderhajpade så det förslår. Men Graveyards bredbenta denimbekläda ben stompar effektivt sönder alla invändningar. På ytan är det snyggt, sjuttiotal och lagom struligt och avigt. Vilket det är även i essensen, men till skillnad från legio konkurrenter finns det mängder av passion, skicklighet och…eh, god smak i Graveyard. Dessutom ett djävla bra liveband.
11. The Head And the Heart – ST
12. Victims – A Dissident
Kängig hardcore med klara metaltendenser i denna käftsmäll. Gillar att den metaliserade hardcorens fana fortfarande vajar högt i Sverige – trotts bortfallet av mina favoriter Nine. Drivet i "In Control" och "Bring Me Down" kan få den mest oskyldiga luntning att urarta till skogsbrand.
13. August Burns Red – Leveler
Innovativ metalcore, hårt, skrikigt men med en i sammanhanget varm ljudbild och fyllt coola infall och tempoväxlingar. Jag vill höra mer samba och ambientdrag i nästa giv men konstaterar att jag nu mer än någonsin vill mosha till August Burns Red.
14. Alela Diane – ST
Stundtals för anonymt men alltid perfekt som bakgrundmusik. Diane har en trevlig röst och en musikalisk mognad som lovar gott för framtiden. Dessutom kan hon uppenbarligen skriva skitbra låtar som den underbara inledningen "To Begin".
15. Anna Calvi – ST
Teatral gitarrvirtuospop som dryper av skicklighet, ambition och pretention. Till Den grad att musiken blir lidande. Nåväl, det är snyggt och i" Desire", "Blackout" och "I’ll Be Your Man" funkar det perfekt. Spelas helst i ett rum med karmosinröda gardiner.
Årets BTW
Wolves in The Throne Rooms Celestial Lineage borde komma med på listan...men jag får erkänna att jag inte helt har lyckats smälta den ännu. Trots att den är skitbra.
Bubblare:
Yersinia – Aldrig Mera Vinter
Richard Lindgren – Momentum
Årets skivor som inte kom 2011:
The Louvin Brothers – Satan Is Real
Solomon Burke – Don’t Give Up on Me
DJ Shadows – Endtroducing
tisdag, december 27, 2011
3son & ungdomen del II
Nyligen blev jag morbror. Förutom att pojken fick S. som mellannamn så blev jag också stolt när hans mammor antydde att jag gärna får försöka att föra över min goda smak till pojken.
Är därför mycket stolt över följande bildbevis:
Rödluvan är jag, parveln är Walter. Jag vet inte riktigt hur mycket han förstod men han satt stilla och såg ut att lyssna när jag läste högt ur Hannah Arendts ”Eichmann and the Holocaust”.
Är därför mycket stolt över följande bildbevis:
Rödluvan är jag, parveln är Walter. Jag vet inte riktigt hur mycket han förstod men han satt stilla och såg ut att lyssna när jag läste högt ur Hannah Arendts ”Eichmann and the Holocaust”.
3son & ungdomen del I
En sedelärande historia från julfirandet 2011.
Efter presentöppningen barrikaderade jag mig med en hop öl i familjehögtidens brukliga diskussioner om elpriser, det slappa svenska rättssystemet och SAAB. Behöver jag ens notera att enbart män valde just detta forum.
Nåväl, mitt i världsförbättringsivern så anslöt sig två av mina kusiner (typ 11 och 13 år gamla) i varsin s.k. OnePiece (sparkdräkt på ren djävla svenska). Följande diskussion tog då plats:
Kudos till min kusin att han knappt visade att jag numera är ett fossil.
Senare så föreläste jag om Kambodja, Nordkorea, risken för kärnvapenutplåning kontra MAD, samt värdet av bildning.
Kudos igen till mig kusin som faktiskt lyssnade artigt på allt jag hade att säga.
Jag antar att poängen är att jag känner mig separerad från min samtid men att det finns hopp för ungdomen.
Efter presentöppningen barrikaderade jag mig med en hop öl i familjehögtidens brukliga diskussioner om elpriser, det slappa svenska rättssystemet och SAAB. Behöver jag ens notera att enbart män valde just detta forum.
Nåväl, mitt i världsförbättringsivern så anslöt sig två av mina kusiner (typ 11 och 13 år gamla) i varsin s.k. OnePiece (sparkdräkt på ren djävla svenska). Följande diskussion tog då plats:
Jag: Det här med OnePiece, kalla mig gammalmodig men det är väl typ som Mah-Jong?
Kusin 13-år: Alltså…
Jag: Jag kanske har missat något men är det populärt bland kidsen?
Kusin 13-år: (entusiastisk) Ja! Alla har det.
Jag: Ok…
Kusin: Det är så skönt.
Jag: Finns det något poäng med att du har en vit och din syster har en röd? Typ genusstruktur?
Kusin: Alltså…
Jag: Ok, jag fattar, men ni har väl dom enbart hemma?
Kusin: Nja, man kan ha dom skolan.
Jag: Skämtar du med mig! Jag har nog fan blivit gammal, jag kan inte ens stå ut med folk med mysbyxor på stan.
Kusin: Alltså…
Jag: Men nu är det alltså coolt och acceptabelt och gå omkring med sparkdräkt i skolan?
Kusin: Alltså, bara om du har märkes OnePiece, annars ser man ut som en idiot.
Jag: Så om man har originalet med en knappt synbar logga så är det ok men inte med en kopia som ser likadan ut?
Kusin: Ja, om man bär kopian ser man ut som en idiot.
Jag: (mumlandes) säger du det.
Kudos till min kusin att han knappt visade att jag numera är ett fossil.
Senare så föreläste jag om Kambodja, Nordkorea, risken för kärnvapenutplåning kontra MAD, samt värdet av bildning.
Kudos igen till mig kusin som faktiskt lyssnade artigt på allt jag hade att säga.
Jag antar att poängen är att jag känner mig separerad från min samtid men att det finns hopp för ungdomen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
