”Huvuddelen av de målningar som föreställer ”folket” bär på en idé om att ”folket” med sina utmärglade ansikten, präglade av arbete och för lite sömn, skulle vara mer ”levande”. Dessa målningar blir därför insmickrande då de förleder oss att tro på en mycket inrotad och säkert falsk föreställning som vi när.
Den om att människan blir synlig genom lidandet.”(Stig Larsson via
Therese Bohman)
Det är en intressant tanke att människan blir synlig genom lidandet. Det är intressant att representationer av mänskligheten genom filmer, musik, konst osv. ofta får ta kritik eller rent av avfärdas när de gestaltar något som är ljust, kärleksfyllt, positivt eller livsbejakande.
Jag kan erkänna att jag själv under stora delar av mitt liv agerat utifrån samma premisser. Utan att dra några förhastade eller långtgående slutsatser av min kulturkonsumtion så får jag ärligt erkänna att jag under väldigt lång tid suktat efter konst som varit deppigare än deppigast, musik som osat av ånger och ångest och litteratur som i grund och botten varit ganska mörka historier.
Under många år var min kulturkonsumtion mer eller mindre helt inriktad på synliggörande av individens kamp mot både fysiska och psykiska attacker och hot. Nirvanas texter om olycklig kärlek och en alienerande värld, Panteras dödsrosslande vrål, Fear Factorys dystopiska teknologiångest, allt var bara en föraning inför ständigt aggressivare och mörkare musik och när Converge, med de mest gripande texterna på denna sidan disten slog ner i mitt liv kändes det som att jag äntligen var hemma. Samtidigt hade punk, aggressiv techno och allmän countrymisär slagit sig in i mitt liv med full kraft.
Det var inte bara musiken, tidigt fascinerades jag av Munchs existentiella mörker, van Goghs intensiva bakgrundsmönster och andra representationer av något mörkare och, får jag erkänna, något som kändes mer innerligt, något mer genuint.
Nu försöker jag inte säga att det är något fel med den konsumtionen. Tvärt om så tror jag att ifall man konsumerar för att man är nyfiken på människan så är det nyttigt att även utforska gestaltningar av även de doldare och de mörkare dragen.
Min kritik är dock mot synen att dessa gestaltningar skulle vara mer talande för, och mer representativt för den mänskliga erfarenheten.
Livet är inte alltid en solskenshistoria. Faktum är att det ganska ofta är raka motsatsen, men vi går ut på ett grumligt, falskt, och kanske värst av allt, uttråkande vatten ifall vi inte lyckas behålla en rimlig balans och ge utrymme för det intressanta i den mänskliga erfarenheten. Nämligen att livet går upp och ner, att livet varken är en solskenshistoria eller en dystopi, utan snarare någonting där emellan.
Problemet är att av olika anledningar så premieras allt som kan tyckas vara dystert, omvälvande och ett ensidigt illuminerande av våra mörka sidor. Detta skulle inte vara ett problem ifall den kultur som inriktade sig på motsatserna som kärlek, lycka, och ljus inte ständigt nedvärderas, banaliseras och förklaras med naivitet, publikfrieri och feghet.
Jag kan förstå kritiken att livet knappast är rättvist, glatt eller ljust hela tiden. Vi har alla våra svackor, självklart så upplever vi olika saker och givetvis så går vi igenom olika saker men livet är varken ett ständigt lidande eller en ständig lycka. De flesta av oss balanserar någonstans emellan. Vi är dem vi är, med helt olika förutsättningar men vi försöker göra det bästa.
Personligen så har jag landat i att båda konstnärliga yttringar egentligen är lika intressanta och jag har inget problem med att människor hyser ett intresse för det mörka och dystra i den mänskliga naturen.
Problemet för konsten är således inte att den skildrar det mörka; problemet har blivit att det mörka är normen. Tillsammans med konstens alltmer navelskådande metaprocess och ideologiska radikalisering så får kulturen i stort skylla sig själv för att en stor del av befolkningen helt enkelt inte är intresserade av vad de håller på med – något som självklart påverkat både den mediala diskursen och kulturyttrares möjlighet att leva på sitt värv.
För, ifall vi ser det som att konst (som hädanefter används i sin bredare benämning, typ som engelskans ”the arts”) ska upplysa om livets djävlighet, med resultat att den blir för enkelspårig och förljugen – för livet består inte bara av djävlighet, faktum är att jag tror att för en majoritet där ute så står djävligheterna i underkant.
Om konst ska agitera och skapa förutsättningar för social förändring genom illumination av livets ständiga svärta så slutar folk att titta – för jag tror att människor uppskattar en ensidig megafon lika mycket som killen på festen som bara inte kan sluta skrika om orättvisorna som drabbar peruanska grisbönder – fastän alla har fattat poängen och mentalt noterat att vi ska köpa fairtradeproducerad mat.
Ifall vi ser det som att konst ska existera för konstens skull och därmed primärt utmana existerande uttryck istället för att ge värde till konstens publik så slutar publiken att bry sig – för meta är för den stora massan lika intressant som den trångsynt nyblivna föräldern som antar att alla hyser ett brinnande intresse för just hans/hennes barn – trotts att det krävs något grundintresse för att förstå charmen i subtila differenser av vad som en utomstående är samma sak.
Slutligen, ifall vi manipulerar den mänskliga erfarenheten till en platts där den förlorar sin mänsklighet – den i grund och botten komplexa mänskligheten som ömsom är mörk, ömsom ljus, ömsom är deppig och ömsom lycklig – så förlorar den sin, ja, just det, mänsklighet. Vad blir då kvar? Tjatiga megafoner, fördunklad grå massa och skitnödig metaradikalisering för ett fåtal. Någonting som visst kan vara syftet med specifika kulturyttringar, men knappast för kulturen som helhet.
