onsdag, maj 07, 2014

Mount Moriah - Miracle Temple


Förutom Henrik Långs korta men fina recension i Folkbladet tycks hela Sverige ha missat Mount Moriahs andra fullängdare ”Miracle Temple” vilket är något av en skandal för Miracle Temple är en mångfacetterat skiva och stundtals ett mästerverk som spänner från poppig alternativcountry till undergångsamericana.

Bördig från North Carolinas undergroundscen kan man frekvent ana en dissonans i både musik och texter mellan tradition och progression. Sångerskan och gitarristen Heather McEntire har tidigare spelat post-punk i Bellafea och gitarristen Jenks Miller är mest känd för sitt blytunga och psykiskt nedbrytande svartmetalband Horseback. Men här är skrammel och brölande ersatt av jordbunden Americanarock och alt. country. Dock finns det en återkommande tyngd och svärta som skvallrar om att bandets för genrens okonventionella rötter. Framförallt så står ut Mount Moriah ut genom dess djup – det känns in i märgen att tonerna är på riktigt och att McEntire har någonting att säga.
Personligen går jag i brygga när bandet släpper på bromsarna och låter musiken falla hejdlöst ner i mörkret, som i avslutande Telling the Hour – en låt tung som fysisk massa som fläskar på med stråkar, orgel, piano och multipla gitarrer… instrumentalisterna tycks driva denna blytunga och frustrerande redogörelse över mänsklig svaghet och desperation genom att samtidigt leka med toner och besvära med drev medan multipla gästvokalister accentuerar McEntires sorgliga jämmer och funderingar. Åtminstone jag tappar andan varje gång jag lyssnar på den.

Dock är Miracle Temple långt ifrån en monokromatiskt svart skiva. Det finns ljus i exempelvis I Built A Town – en låt med mer avslappnat tillslag och en mjukare musikalisk inramning med drag av både soul, pop, och 90-talets alternativ country. En musikaliskt briljant låt – men som i varje spår så lyfter McEntire låten med perfekt sångutförande som må stegra sig eller stundtals smulas sönder men den lyfter alltid musiken. I själva verket så låter McEntire så självklar att det är vid första lysningen svårt att inse hur skickligt hon applicerar dramatiska element och känslor, det låter så instinktivt men är självklart ett välkalibrerat instrument – allt annat är otänkbart.

Det är alltid en risk att jämföra artister, emellertid så förväntas det i en recension. Personligen så tycker jag att Jessica Hopper på Pitchfork är något på spåren då hon jämför McEntire med en ung Dolly Parton – Mount Moriah låter inte som Parton, men både McEntire och Parton har förmågan att spara sina röstresurser till låtens känslomässiga crescendon. Jag spelade upp några låtar från Miracle Temple och tog upp den här teorin med en vän som råkar vara ett fanatiskt Dolly Parton fan, medan hon lyssnade så vred hon sig plågsamt och vände på sig i sin stol innan hon smärtsamt nickade och sa att det ligger någonting i det. Andra influenser som pockar på uppmärksamhet är en sakral känsla i vissa sångmelodier och körarrangemang som skvallrar om ett kyrkligt arv och inte förglömma Millers gitarr, positionerad högt i ljudmixen som stundtals påminner om allt från blues to indierock – dock alltid som komplement till McEntires röst.  

En aspekt av Mount Moriah som jag ständigt njuter av är musiken uppenbarligen är ingrodd i den amerikanska söderns musikaliska kultur, lyssna exempelvis på Connecticut to Carolina – men det är inte en respektfull hyllning som tipptappar på tår, istället låter det som att upphovsmännen försöker bryta sig fria men från sitt arv men ständigt dras tillbaka till det igen – en känsla som lyfts upp av texterna som ofta berör konflikter mellan hjärnspöken och egen vilja, romans och hjärtesorg, och flykt och reträtt. Tydligt i låtar som Union Street Bridge och Miracle Temple Holiness. Möjligen är källan till denna oro och konflikt mellan tradition och progression McEntire’ homosexualitet som enbart uppgift på nätet har orsakat stora konflikter i hennes konservativa familj vilket är fint dokumenterat i låten ”Reckoning” från bandets första EP, och det är smärtsamt att läsa texten till Those Girls som beskriver hur kvinnor må gå hem med henne om ingen annan får veta något men de lämnar henne ständigt dagen efter för att återgå till jakten efter en man och äktenskap.

Som Dan Jackson på CMJ.com träffsäkert konstaterar är ordet ensamhet kanske mest träffande för att beskriva skivan, till och med i de lager-på-lager spår av instrumentering och multipla vokalister – dock står McEntire i slutändan alltid ensam kvar med tematiska fragment och collage av känslor.

Man kan diskutera om konst automatiskt blir vackrare, mer lidelsefull och mer ”äkta” genom smärta. I vanliga fall är jag skeptisk till tesen men lyssnandes på Mount Moriah så omfamnar jag den helt. 2013-års bästa skiva.


Hawkmoth - Don't Speak of the Sun

om detta må ni berätta

Kommer ni ihåg det tidiga 00-talet? Somliga saker har vi försökt glömma. Exempelvis att det då var en tid då världen plågades av en viss Avril Lavigne från Kanada som skrev spyor som "Sk8er Boi" (notera den fräna stavningen). Tydligen var emetophilia ubrett för skivan har sedan dess sålt 6,841,000 exemplar i USA. Från Kanada kom också en viss djävla Chad Kroeger som sedan dess förpestat världen med mysgrunge och radiorock (och sålt helt osannolika 50 miljoner+ skivor). Om detta inte var nog så förbannade världsalltet oss alla genom att sammanstråla kanadickerna som gifte sig 2013, något som resulterat i denna motbjudande uppkastning. ”Someone chuck a cupcake at me” sjunger Avril och för första gången är jag beredd att ta henne på orden.

fredag, april 19, 2013

Introducing Meg Myers

Lyssna och dyrka eller trampa på en spik.



måndag, februari 25, 2013

"When I was young I had one law, Be quiet about the things I saw, A kid who tells on another kid is a dead kid"


Vad är det värsta med REVA?

Nej, det är inte det fullkomligt bisarrt känslokalla projektnamnet ”Rättssäkert och effektivt verkställighetsarbete” – trots att det osar (läs stinker) av inhumanism på kylig byråkratiprosa.

Nej, det är inte den politiska prioriteringen på utökade antal utvisningar av personer som befinner sig i landet utan tillstånd – d.v.s. ett skitbrott  inte ett brott överhuvudtaget – och därmed en stollig prioritering. Dock kommer just prioriteringen högt upp på vad som är det värsta med REVA.

Vän av ordning konstaterar att det värsta kan vara att människor jagas och i högre utsträckning skickas tillbaka till länder som vi inte själva skulle vilja skickas tillbaka till. Men jag antar att det beror på ens syn på Migrationsverkets handledare; tror man att dem är ofelbara riddare som inte kan begå fel och som opererar utifrån ett perfekt regelverk, ja då tycker man nog att det är ganska bra att skicka tillbaka flyktingar till sitt öde, jag menar, inte kan det vara så att tjänstemännen kan ha fel!

Vi andra konstaterar att alla människor är gör fel och att inget system/regelverk är felfritt – därför bör vi tillåta oss att omfamna en stor dos medmänsklighet. Eller se saken genom okunnighetens slöja.

Det käcka med migrationsfrågor är att den vita medelklassen i Täby oftast inte drabbas av den. Därmed blir det liksom ingen valfråga.

Men REVA har en aspekt som kan visa sig vara katastrofal för oss alla.

Angiveri.

Saxat ifrån allehanda.se:

Biljettkontrollen är en av många tveksamma metoder. I Malmö vittnar invånarna om hur polisen uppmanar allmänheten att berätta om de misstänker att grannen är här illegalt, och alla som inte fötts blonda kan bryskt stoppas på gatan. De barn som skulle få gå i skola vågar inte närma sig klassrummet eftersom skolkamrater angett papperslösa elever. Det politiskt accepterade argumentet för angiverisystemet – den som får avslag ska ut– får obehagliga undertoner när utvisningarna tillåts bli allt mer hårdhänta. Kan vad som helst accepteras bara folk åker ut? 

Visst finns det fall där allmänheten behöver tipsa polisen. Det är till och med så att vi bör göra det oftare (b.la. för att komma till bukt med brott som traditionellt anses vara en privatsak, som kvinnomisshandel).

Men vi ska vara väldigt repressiva med att socialt acceptera angiveri.

Och vi bör som samhälle diskutera och diktera för vilka brott och i vilka situationer.

För vi vet att en god idé oftast förvandlas till en ont förfarande (helvetet är kantat med goda intentioner osv.).

Vi vet om att totalitära stater älskar när medborgarna sviker varandra.

Så om samhället nu propagerar för att barn ska skvallra på sina klasskamrater och grannar angiva grannar vart ska det då sluta?

Om REVAS metoder går väl ut tror vi verkligen att det är här som det kommer sluta?


fredag, februari 22, 2013

"I got no values, Nothin' to say. I got no values, Might as well blow you away."



En alltmer oroväckande tendens i samtidsandlådan är att moral och etik, vad som är rätt och fel, systematiseras och likställs med juridik. Framförallt är det kommentatorstrådspöbeln som åberopar att juridiken – oavsett dess tillämplig – innebär automatisk moralisk korrekthet. Om det beror på att folk är lata eller tror sig så säkra på ett framtida machtübernahme låter jag vara osagt.

På bred front såg jag detta första gången i kommentatorstrådar om de fängslade svenska journalisterna i Etiopien och åtalet mot tre medarbetare på Expressen om anstiftan till vapenbrott. Det första fallet duktigt bisarrt eftersom plebokratin och DDR-sossar ingick i en ohelig allians att även utländska lagar automatiskt skulle följas. Som exempelvis vänstersossen Sven Brittons moraliskt magplask när han gav sin syn på saken i svenskan:

”Jag har mödosamt lärt mig att människor i andra länder varken är eller vill vara precis som vi i Sverige. Att kräva att svenska journalister inte skall respektera etiopisk lag och rättsväsende i pressfrihetens namn är en del i det förmynderi den rika världen utövar mot låginkomstländer.”

Att Etiopien, som rankas av Reportrar utan gränser på plats 139 av 178 i journalistisk frihet, ska åtnjuta någon typ av respekt är verklighetsfrämmande diktaturvurmande.

Värt i sammanhanget är att komma ihåg att kära Sven Britton är en sådär käck diktaturapologetisk sosse som gillar Kuba och Ship To Gaza. Antar att man dock får ge han kudos till att han är ärlig.

Vilket leder oss till den sverigedemokratiska kommentatorstrådspöbeln som också brukar drabbas av moralpsykologisk följaktighet men som dock är typ ärliga i sin avsky mot journalister, invandrare, politiskt korrekta, liberaler, marxister och alla andra som inte är som dom och därmed gillar alla tillrättavisningar mot redan nämnda grupper (oavsett följder).

Visst kan man göra det enkelt för sig och anse att juridiken i sig – oavsett dess tillämplig – innebär automatisk moralisk korrekthet. Men med lite konsekvens så borde ju den juridiskt genererade moralen i så fall gälla alla lagar i alla länder i möjligtvis i alla tider (beroende på hur mycket träl hen vill vara). Vilket är en ohållbar och verklighetsfrånvänd moralpraxis/argument eftersom juridiken alltid samexisterar med föränderliga och kulturella moralfilosofiska dimensioner och politiska verkligheter – vilket gör det i min mening oansvarigt och relativistiskt att åberopa följdsamhet.

För vilka konsekvenser ger en sådan etik? Vem är sugen på att moralisk acceptera sharialagar, folkmord, kvinnlig könsstympning, statsunderstött slaveri eller valfusk? Typ ingen hoppas jag eftersom vi i moralen tillåter oss att tänka längre än juridisk rätt och fel.

Därför blir jag trött när jag möter följande argument på Twitter:


Med tanke på vilka djävla idioter som styr Sverige så tänker jag inte basera min moralsyn på vad dessa fommar anser är bäst för mig.

Men det är två följande inlägg.

söndag, februari 17, 2013

Torres, 2013



3sons enhensredaktion brukar säga att som så mycket annat i livet passar sig musik ibland som överdåligt och ståtligt men ganska ofta som ömt och lite skevt.

Det sistnämnda har den 22-åriga debutanten Mackenzie Scott, alias Torres, fattat. 

Scotts debut utsöndrar en typ av vacker subtil tyngd som jag instinktivt tror beror på ett direkt anslag och en kombination av melankoli, ungdom, pretentioner och ångest. Anslaget märks genom en kompakt ruffig ljudbild och opolerade vokalprestationer, vilket utan fingertoppskänsla känns slarvigt, men här helt bedårande. Musiken är mestadels monokromatiskt gråkorning avskalad singer-songwriter pop med folkinfluenser spelat på ett mestadels stökigt indierockvis och texterna är tunga och självutlämnade men genom en poetisk slöja.

Scott skriver i pressmaterialet att hon hittade sitt sound först när hennes föräldrar köpte en Gibson 335 till henne för en jul sedan och jag tror mig höra Scotts akustiska bakgrund och jag kan tänka mig att en del av låtarna fanns som skelett i akustiskt format innan de elektrifierades och mitt intryck är att akustiska versioner skulle ligga låtarna i fatet, en stor del av behållningen med skivan är mötet mellan ett jordbundet anslag och ett rått utförande. Lite som Cat Powers samarbete med Steve Shelley på ”Dear Sir”.

Vilket är den bästa referensen jag kommer på, vid första lyssningen tänkte jag på Tori Amos och PJ Harvey men landade senare i att dem ändå inte är det. Visst, det finns mycket skörhet och svärta i musiken och texterna tycks ofta gå utöver hennes egen erfarenhet till någonting större men skivan är helt klart någonting eget. Kanske har jag kommit tillbaka till att just ”Dear Sir” är den bästa referensen.

Trots att stora delar av skivan består av en känslomässigt stark röst och en elgitarr så har Scott den goda smaken att inte väja för utsmyckningar, legio och pest i singer-songwriter sammanhang är annars den naiva övertron på att alla kan skriva tillräckligt bra låtar för minimalistisk instrumentering. Scott har dock den goda smaken att klä med trummor och bl.a. cello när det behövs, dessutom är det en varierad skiva, mjukt dröniga känslosmällar som ”November Baby” och ”Chains” blandas med rockiga och korta ”When Winter’s Over”.

Dock är det enkom gråtoner som ljuder och om man vill vara negativ kan man kalla skivan för jämntjock medan denna positivt lagda bloggare konstaterar att alstret är konceptuellt enhetligt och starkt.

Årets skiva? 

Lyssna här

måndag, februari 04, 2013

BTW,


drömde i natt att jag var en tvättäkta foliehatt. Att jag levde mitt liv i en affär som jag ”säkrat” genom att isolera det med hönsnät och folie.

Tydligen så var jag någon typ av auktoritet på att just ”säkra” fysiska ting med aluminiumfolie.

Eventuella psykoanalytiska teorier mottages tacksamt.


Hästar som flyger II


Minnesgoda läsare kommer ihåg att jag är fascinerad av hästar som flyger genom den allmänt daterade teknikformen ballonger. Såhär lät det då:

Bara tanken på hur aeronauter, ingenjörer och hobbyforskare suttit kutryggade över snillebordet och ritat upp sketcher på selen för hästarna och andra nödvändiga uppfinningar får mig att fnissa och tanken på att ryttarna åtminstone en gång under deras färder måste ha kollat ner från sin höga häst och tvivlat på sitt eget förstånd får mig att bli allmänt lycklig. 
Lite kul är också att min teori att det primärt finns tre anledningar varför människor utsätter sig för exceptionellt dårskap – för att få ligga, för att få pengar och för att kriga – även stämmer i detta fall. I detta fall skulle jag inte bli förvånad om det gäller alla tre.

En av mina mer eller mindre meningslösa hobbys är att tänka, googla och vänsterklicka-spara-bild-som-… på mer eller mindre meningslösa saker. Eftersom hjärnan fungerar lite som gud, på motherfucking outgrundliga vägar så fick jag infallet att söka på luftballonger.

Mer eller mindre väntat så fann jag ett väldigt sött exempel på luftballonger!

Med en häst!

Och en (troligtvis)krigisk man i uniform.


Sött eftersom jag hittade den på Etsy, som alla vet är Etsy väldigt sött. Förutom hästkavalleriet fanns det också denna ganska spaciga bild.


Som självklart  Ptak Science Books skrivit om:

Question: What is 150’ in diameter, weights 80 tons, carries 60 scientists, a cannon, a big rooster, an escape pod for women, and makes transcontinental flights? Answer:  nothing.  

Internet, jag älskar dig :).

torsdag, december 20, 2012

Det värsta med vintern? …


… Som småborgerlig husägare vill jag säga elpriset.

Men jag landar nog i att kavajen åkt in i garderoben.

Kavajen är ju världens coolaste plagg.

Speciellt med rätt attiraljer.

Möjligheterna är oändliga.

*ler*.

Som min favorit Amebix-pin +långfingrets gospel.


I kombination med nyss inköpta hin-håle och en skogstokig rysk munk med XL-könsorgan känns det än mer svårslaget.