Det var nog fler än jag som satt i biofåtöljen som förhäxad av våldets poesi och denna oerhört vackra film. Trotts att den inte väckte nått fördjupande intresse för sk. Wuxia-film så njuter jag fortfarande efter flera visningar av att sätta mig tillbaka och se någonting nobelt, känslosamt, fantasirikt och i all ärlighet upptight historia om svärd, olycklig kärlek, myter och hjältemod. Filmisk magi i världsklass.
78. Ladykillers (Ethan & Joel Coen)
Vi kan med repliken ”We must all have waffles forthwith” konstatera ifall vi gillar eller inte gillar Ladykillers. Är man som jag och anser att välskriven dialog kan bygga upp en hel film så älskar man Ladykillers. Anser man att välskriven dialog kan rädda en film som annars har tydliga brister så tycker man nog att den är riktigt bra. Anser man att dialog bara är ett verktyg som vilket annat i den filmiska verktygslådan så skruvar man nog på sig och tycker att Ladykillers är ljummet bra – I perioder... Jaja, you get the point. Skiten är välskriven.
Filmens handling kretsar kring Dorr och hans kumpaners försök att göra inbrott hos ett casino genom att gräva en tunnel från en gammal svart södertants källare till en pengacentrals dito. Dorr flyttar därför in som inneboende hos tanten och låtsas ha en medeltidsmusikorkester repandes i källaren som cover up medan de kriminella gräver. Självklart åker gänget på motgångar och självklart blir det en konfrontation med tanten.
Tom Hanks har gjort så mycket skit att man ibland glömmer av att han faktiskt är en riktigt bra skådis. Som Goldthwait Higginson Dorr är Hanks helt superb. Han fullständigt äger hela det narrativa universumet med sin gentlemannamässiga gangster. Hans recitation av Edger Allen Poe, hans minspel…hans hela fucking jävla uppenbarelse är helt underbar.
Gillar man en apokalyptisk och romantikgotisk känsla i Mississippitappning, skämt om IBS, förvecklingar, sydostasiater med hitlermustach, farsartad kupp på gränsen till just fars så kan jag varmt rekommendera filmen…eller till alla som vill njuta av lite ytterst udda, älskvärd, beundransvärd och ytterst underhållande dialog.
77. Falskmyntarna (Stefan Ruzowitzky)
Det problematiska med att göra listor som den här som summerar ett decennium innan det är slut är ju att det självklart kan komma nya filmer som orsakar oreda på listan…Falskmyntarna är dock ingen ny film men faktum är att jag såg den så sent som för två veckor sedan vilket orsakade panik. Varje ändring på listan blir lite svårsmält eftersom mitt ordningssinne störs. Nåväl när det händer får man bara svälja egot och erkänna för sig själv att det är en riktigt bra film.
Falskmyntarna kretsar kring den judiska konstnären och förfalskaren Salomon Sorowitsch (Karl Markovics) som efter en helvetesvistelse i koncentrationsläger flyttas till ett nytt läger där tredje rikets främsta judiska förfalskare ska krossa de allierades ekonomi genom mästerlig falsksedeltillverkning.
Judarna belönas med mer mat, sjukvård och bekvämlighet men hur påverkas man av att bokstavligen arbeta för sin förtryckare? Hur reagerar man på de utomstående intagnas resa till helvetet?
En gripande film om vad människor gör för att överleva ett inhumant helvete och vad man kan göra för att hjälpa varandra i en omöjlig situation.
76. Lords of Dogtown (Cathrine Hardwicke)
Nu vet jag långt ifrån tillräckligt om skateboard i största allmänhet och Zephyr skateboardåkarna i synnerhet för att kunna avgöra ifall Cathrine Hardwickes filmatisering av Stacey Peraltas dokumentär Dogtown and Z-Boys är helt sanningsenlig. Skit samma, det är en rafflande, välspelad och riktigt snygg resa från stränder och surf, ruffiga gator och skateboarding till stora galor och TV-framträdanden med de svek och brusten vänskap som genrens logik kräver. Det är en bitvis sorglig historia om passion och vänskap, kommersialism och om att växa upp.
BTW, Rise Against spelar Black Flag i en scen och Heath Ledger, John Robinson, Emile Hirsch, Viktor Rasuk och Nikki Reed spelar alla naturligt och lätt i en film som borde ses som ett spännande tidsdokument om ständigt samtida frågor.
75. Undergången (Oliver Hirschbiegel)
Det är slutet av andra världskriget…ryssarna kommer från öst och USA från väst…Det tredje riket befinner sig i sina sista dagar. Det är i denna backdrop av mänskligt lidande och tragik som Hirschbiegels mästerliga porträtt av Hitlers sista dagar i bunkern gestaltas. Det är klaustrofobiskt, det är skrämmande och kontrasten mellan de festande partitopparna i bunkern och den lidande befolkningen på utsidan fick mig att må riktigt illa.
Men det finns två anledningar till att denna film blev den succé som den blev och varför den kommer att stanna kvar i vårt kollektiva medvetande under en väldigt lång tid. Den första anledningen är på grund av Bruno Ganz mästerliga tolkning av en komplext galen mans vansinne och hur det påverkar inte bara den utomstående civilbefolkningen utanför bunkern utan även hans anhöriga innanför.
Den andra anledningen är för att klippet där Hitler skäller ut sina generaler har blivit det kanske roligaste spoofklippet på nätet under senare år. Visst är scensättningen upplagt för att travestera men visst kan det också bero på att vi helt enkelt inte orkar med den enögda personifieringen av ondskan och galenskapen som Hitlers koleriska galning så länge har fått representera. Utan att relativisera Hitlers betydelse för historien så vi borde bredda diskussionen om nazismens uppgång och fall, den mänskliga närmast travestiska ondskan och det våldsamma nittonhundratalet.
Undergången med sitt gripande persongalleri av vettvillingar och galningar i kontrast till den lidande befolkningen utanför kanske äntligen kan få oss att förstå att kollektivism, politisk naivitet och primitivt grupptänkande kanske inte är en bra idé att bygga politik på. Men det är en helt annan bloggpost. Just nu vill jag bara rekommendera alla att se Der Undergang, en smärtsamt obehaglig skildring av omänskligt mänsklig galenskap.
74. Royal Tenenbaums (Wes Andersson)
Trots att vi nu kommit förhållandevis långt fram på listan så tvivlar jag fortfarande på att jag har gjort helt rätt på att ta in Royal Tenenbaums. När jag såg filmen någon gång under 02 var jag säker på att den skulle kvala sig in på top tjugo. Således så hade den först platts nitton, senare putade jag ner den till trettionio och så fortsatte det. Ifall detta återspeglar att filmens kvalitéer har svalnat genom åren eller att jag har gått vidare låter jag vara osagt. Dock verkar jag inte vara ensam, det känns som att de flesta inte tar filmen i beaktning när 00-talet ska summeras.
En anledning till detta kan vara att Wes Anderssons filmer i alla fall för mig känns väldigt daterade. När de kommer så står man upp och hyllar, helt övertygad om att man nyss sett en modern klassiker men när andra filmer pockar på uppmärksamhet och när man summerar det totala intrycket så tänker man mest på filmernas estetik och är det någonting som är daterat så är det estetik.
Nåväl, filmens hjärta och själ ligger kanske inte David Wascos designs eller Anderssons som vanligt snygga yta utan i denna familjs kakofoniska inre av dysfunktionella genier, besvikelser, svek och neuroniskhet. Familjens patriark Royal Tenenbaum (Gene Hackman) blir utsparkad från sin svit på hotellet han spenderat åratal på och finner ingen väg utan hem till hans familj som han svikit under så många år. Gubben fejkar således en cancerdiagnos och utsätter därefter familjen för de emotionellt rämnande svallvågor som hans återkomst skapar.
En grund och botten sympatisk och humoristisk skildring över de avstånd som vi människor skapar mellan varandra. Men dock så fruktansvärt tidstypisk att jag nu spyr på de crazykulfula tapeterna och röda träningsoverallerna.
73. Baksmällan (Todd Phillips)
Doug Billings (Justin Bartha) åker till Vegas för svensexa med polarna och den lätt dysfunktionella svågern Allan (Zach Galifianakis) och självklart blir natten blöt och vild och problem uppstår. De tre marsalkerna vaknar upp dagen efter med ett totalkvaddat hotellrum, en bebis, en tiger och en försvunnen Doug. Förutom i filmens absoluta slutskede så får man inte se så mycket av själva svensexekvällen utan följer de tre marsalkerna i sin jakt på att hitta Doug och reda ut vad som i själva verket hände kvällen innan.
Som ni märker så är handlingen upplagt för diverse chockeffekter och humorn kan inte alltid klassas som hög. Det är istället en fylletotalkrock i hundraåttio med en mängd mer eller mindre bisarra upptåg. Det är med brist på rätt ord ”fräckt” och stundtals ”osmakligt” och Galifianakis skäggbeklädde galning är…tja, alldeles underbar. Kul att se Heather Redham som ytterliggare en samhällig olycksfågel som egentligen har ett hjärta av guld.
72. Elizabethtown (Cameron Crowe)
Efter ett monumentalt affärsmisslyckande bestämmer sig Drew Baylor (Orlando Bloom) att han ska ta livet av sig. Exakt innan akten fullbordas ringer en släkting och säger att hans far nyligen har avlidit och att han måste komma hem. På flyget från Oregon till Kentucky träffar han flygvärdinnan Claire (Kirsten Dunst) som inte bara ger han en karta till Elizabethtown utan även hennes telefonnummer vilket är början på resa hem till kärleken och återkomsten till livet. Mysig, nertonad historia av Crowe som alltid får mig att uppskatta livet en gnutta mer.
För alla er som tyckte att soundtracket var bra så rekommenderas Ryan Adams demos till filmen som tyvärr aldrig har officiellt släppts. The Sewers at the Bottom of the Wishing Well och Elizabethtown kombinerar Adams alt country med hans mer eller mindre nertrycka rockådra på förträffligt sätt.
71. Låt den rätte komma in (Tomas Alfredson)
Tomas Alfredsons kalla och deppiga åttiotalsskildring över en liten pojke och hans möte med en vampyr (som är som typ…du och jag! Duh) misstas ofta för en skräckfilm. Missförstå mig rätt; visst så bär den element av skräckfilm som gör den stundtals…tja, inte skrämmande men likväl obehaglig. LDRKI är snarare något så ovanligt som ett gripande drama bygd på en litterär skräckhistoria. Att filmen försöker att skala bort det tabubelagda, det udda och det hemska, och därmed skala bort det som skulle kunna gjort det till en skräckfilm känns…väldigt svenskt. Igen, missförstå mig rätt; LDRKI är en bra film, den är snygg, den är kall och obehaglig. Ljus- och ljudsättningen är helt outstanding och visst är den ganska gripande. Dock känns det som att resultatet skulle kunnat bli så mycket bättre ifall Alfredsson skulle satsat på att göra någonting som inte bara kändes i hjärtroteln utan också skrämde skiten ur en.
70. Wisconsin Death Trip (James Marsch)
Det är slutet på 1800-talet och Wisconsin rivs sönder av ekonomisk kris och galenskap. Filmen tar oss till den lilla staden Black River Falls som tycks vara speciellt hemsökt av mord, spädbarnsdöd, kokainmissbruk och mordbrand. Filmen är filmad i både svartvitt och i färg där de svartvita bilderna markerar att vi befinner oss på 1800-talet och de i färg att vi befinner oss i nutid. Filmen klipper flitigt mellan dåtid och nutid och visar tydligt den historielöshet som vi har till vårt förflutna. Vissa episoder som den kokainsniffande lärarinnan som slår sönder alla fönster hon hittar och den unga massmördaren får en att krypa ihop i TV-soffan och när filmen klipper till dagens Black River Falls mår man nästan illa på att ingen i staden tycks känns till dess tunga och svarta förflutna.
Wisconsin Death Trip är byggd på Michael Lesys bok med samma namn och är en av de där udda pärlorna du springer på när du minst anar det. Just denna pärla är mer av stämningstillstånd än film i konventionell tappning och ett dokudrama där historiens vindslag med allt allsköns lidande först manglar skiten ur dig och sedan skickar dig tillbaka till verkligheten där det vardagliga lugnet och småstadens säkerhet känns som en tunn fernissa av lögn och historielöshet.
(Dagens Black River Falls)Wisconsin Death Trip är ingenting för folk som inte gillar när film bryter konventioner. Den är riktigt ruggig och blandar filmiska stilar och element till den grad att den kan bli psykiskt jobbig att titta på. För oss som stundtals uppskattar någonting udda är den dock en pärla. En psykotisk, poetisk och mardrömslik pärla.
